Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag insåg att det var nån vecka sen eller så jag senast skrev. Det har sina anledningar – framför allt därför att jag sovit så sjukt jävla skumt på senaste. För att fungera hyfsat optimalt behöver jag sova nio timmar i stöten. Då klarar jag att vara vaken 18 – 20 timmar, sådär som jag gillar. Men nu har det varit väldigt varmt ett tag, och jag sover max fem timmar åt gången. Jag vaknar ungefär varannan timme och har svårt att somna om – och så orkar jag inte alls vara vaken så länge som jag är van vid.

Inte för att jag är särdeles überaktiv i vanliga fall – men nu blir det ju löjligt. Jag som varit så nöjd över att jag varit så aktiv på mina bloggar – framför allt fotobloggen, faktiskt. Nu har de flesta legat lite på icke-aktivitets-sidan, vilket känns astrist. Men – det kommer att bli bättring på det också, när det blir vettigt med sovandet igen. När sömnen beter sig på det här viset känns det som att det inte finns så jättemycket att göra, annat än att stå ut och vänta ut skiten.

Kuliga saker som har hänt på sistone är dock att jag blev beviljad fondpengar från ett ställe, så att jag kan skaffa glasögon. Har noterat det senaste halvåret att jag sett sämre och sämre, och för ett par veckor sen när jag körde till Norrköping tor med en bekant, insåg jag att jag nödvändigtvis måste ha glasögon. Det första jag gjorde när jag beviljades fondpengar var att boka synundersökning (förra veckan) – och jo, då. Visst behövde jag glasögon. Ganska kraftigt översynt på höger öga, inte fullt lika närsynt på vänster öga, och så brytningsfel på båda ögonen. Jag tog mig råd att beställa både ett par vanliga glasögon och ett par solglasögon – jag är ganska ljuskänslig och använder solglasögon året runt.

Och en vecka efter att jag beställde dem kunde jag hämta dem (igår)!

Så nu går jag runt och har en jätteskum huvudvärk och känner mig jättegroggy, samtidigt som ögonen slappnar av och jag ser ordentligt. Känslan är så skitskum så jag blir helt snurrig. Helt hysteriskt kul – och lite småjobbigt också, skall erkännas. Men det är det värt – när ögonen har ställt om sig kommer det att bli så skönt.

Utöver det ägnar jag mig stundvis åt att tänka väldigt mycket på pappa. Berättade jag inte om händelsen för några veckor sen – när jag och Ella träffade en gråkråka när vi var iväg på fotoäventyr? Gråkråkan som var så otroligt orädd och pratsam och vi umgicks med en hel stund innan den gav sig av. Jag tror att det var pappa som hälsade på för första gången sen han dog.

Senast idag reflekterade jag över att min första impuls när jag tänker på pappa är att misshandla mig själv med skuldkänslor och skam över att jag varit en så dålig dotter, saker jag gjort eller inte gjort och så vidare. Men även om den första impulsen är starkast och mest destruktiv, har jag en andra… tja, jag vet inte om jag skulle kalla det impuls – men tanke, i alla fall, vilken går ut på att det är ok att sörja. Att det är ok att fundera, grubbla och tänka, att känna allt vad jag nu kan tänkas känna.

Vilket får mig att bara väldigt snabbt kommentera min numer frånvarande terapi; jag försöker hålla fast vid det jag lärt mig och hittills fungerar det åtminstone hjälpligt. Dock är jag fortfarande rädd att jag ska degradera. De här tankarna om pappa, bland annat, framför allt när impulsen att misshandla mig själv känslomässigt slår in, är ett sånt tecken jag är lite smånervös för. Håll tummarna för att jag klarar av att fortsätta vara hyfsat stabil och bekväm i och med mig själv.

Nu ska jag försöka vara lite aktiv, när jag har sovit – well, inte skitbra, men tillräckligt för att kanske orka med att göra något mer än att sitta och stirra dumt in i datorskärmen med hakan lite osnyggt hängandes med dregel i mungipan.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet