Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

I ungefär ett dygn har jag gått runt och känt mig orolig. Eller ja, jag har varit orolig i ett par, tre dagar, men det senaste dygnet – riktigt kännbart. För en gångs skull är det väldigt tydligt varför jag är orolig – eller, ärligt talat, faktiskt rädd.

Mitt liv har de senaste tio åren, i varierande grad med tyngdpunkt på långt under medel, varit fruktansvärt. Jag har varit i så otroligt urkasst skick att en frisk människa inte ens kan föreställa sig. Inte ens jag, som har genomlevt eländet, kan riktigt föreställa mig såhär i efterhand.

För ungefär ett och ett halvt år sedan fick jag träffa en vettig terapeut som, även om jag blev ställd inför arbetssättet, ändå gjorde det jag ville få ut av en terapeut. Psykoterapi. Att gå igenom mitt liv och prata om allt som varit traumatiskt, allt som påverkat mig negativt och destruktivt. Det har varit otroligt nyttigt – och i det långa loppet har det gett mig möjligheten att se att livet kan se annorlunda ut. Livet kan vara något annat än bergs- och betongväggar, blödande, variga köttsår, att vara fast på en pytteliten yta med så höga väggar att man knappt ser öppningen högst däruppe. Livet kan bestå av en helt öppen värld, färger, glädje.

Och så går den jäveln och slutar.

Och här står jag och är nu livrädd för att degradera. Jag är skiträdd för att i vilken fart som helst återgå till den där världen jag levt i under så många år, och som är så sjukt jävla påfrestande därför att det inte går att leva där.

Min automatiska reaktion på det här är att hitta varenda väg möjlig för att undvika att känna det här. Jag vill inte känna såhär; alltså intellektualiserar jag, tar sju steg ifrån känslan, tittar på den så objektivt jag kan (och övning ger färdighet, kan jag säga), och så hittar jag något behändigt vis att låta bli att faktiskt känna.

Jag till och med grät en skvätt när jag var ute med hunden för ett par timmar sen. Det är snart dags igen, känns det som. Och faktum är att om det är någonting jag tagit med mig – och jag ska försöka hålla fast vid det, så är det… det är ok att känna. Det är ok att vara ledsen, rädd och så vidare. Och när man är det, är det ok att ta hand om sig själv. Att bekräfta det, att trösta sig själv.

Jag måste komma ihåg begreppet “knarka på sig själv” som vi myntade i måndags.

Det är det här jag ska knarka på – jag som har en missbrukar-/beroendepersonlighet. Jag ska knarka på mina egna känslor och hitta tröst och växa i det.

Piece of cake, huh?

Fast jag vill egentligen inte. Jag känner ju hur jag som vanligt spjärnar emot så mycket jag bara orkar. Fast jag är i alla fall medveten om det och gör så gott jag kan för att orka stå ut i känslan.

Inte för att jag vet hur jag ska bära mig åt. Förmodligen handlar det nog om att bara leva rakt igenom det. Och tack och lov handlar det inte om några extremer; jag är ganska vanligt rädd för att inte klara av det här. För att degradera tillbaka, in i det helvete där jag levt under alldeles för lång tid. Men jag antar att jag får tänka som så att man lär så länge man lever.

Plus, att om man ska tänka i termer om true self, false self, så är detta mitt sanna jag.

Jag känner, därför finns jag.

 

Arkiv
Translate