Välkommen
Det här är min blogg om livet med bipolär sjukdom, typ II. Här delar jag med mig av det mesta, både bra och dåligt.

Trevlig läsning! =)

/Malinka P.
Bli en Patreon!
Translate

Arkiv
Bloggstatistik
  • 11 328 besök
Bli månadsgivare
Stöd Bipolarblog.se på Patreon!

När jag började träffa min terapeut för ungefär ett och ett halvt år sen åt jag en ganska hög dos Litium. Jag ställdes inför en terapi som till skillnad från allt annat jag upplevt tidigare begärde att jag faktiskt skulle känna saker, och dessutom berätta om det. Efter att i ganska många år ha undvikit att känna saker eftersom det är i princip omöjligt att fungera som människa när det man känner är så intensivt att man går sönder bara man tänker på det, blev det en jättemärklig upplevelse att avkrävas att jag nu skulle känna efter. Efter ett tag sänkte jag på eget bevåg min dos Litium, och har hållit mig på ungefär samma dos nu i snart ett år (med läkarens godkännande, skall tilläggas).

Jag vet inte riktigt om någon som inte varit i den här situationen någonsin kan förstå vad bra terapi kan göra för en person. På riktigt, alltså. Människor som är friska kan liksom inte föreställa sig hur det är att inte vara en människa, utan en existens, en tom behållare utan egentligt innehåll eller substans. Man är som uppfylld av enbart negativa och destruktiva känslor och tankar, och ingenting annat får plats. Inte vet man heller hur man ska bära sig åt för att tömma ur det negativa och destruktiva och fylla det med vad som faktiskt är en själv.

Det jag kan säga är att min terapeut har hjälpt mig att gå från att vara en existens med vilja att bli något annat, till att faktiskt bli en människa igen. Visst, jag är inte färdig – jag har mycket kvar att göra. Men han har hjälpt mig att vända myntet. Att hitta mig igen.

Just precis för ögonblicket känner jag mig lite smånervös, skall erkännas. Att jag ska tappa bort mig, tappa den röda tråden, att jag ska irra in mig i förvirring, gå vilse i mitt inre igen. Att min värld ska fyllas av betong och bergsväggar igen och att jag ska börja kastas däremellan och slå mig blodig om och om igen, få nya variga köttsår som aldrig läker. För jag har sett att det kan vara annorlunda. Att det finns ett annat sätt att vara och leva på. Och jag vill gärna stanna där.

Såhär idag (i praktiken igår), sista gången, pratade vi lite kort om min beroendementalitet, och kom på att jag i stället för att knarka socker, tobak, whatever, kanske ska börja knarka på mig själv. Att knarka må-bra-ighet i stället för att döva må-dålighet med yttre faktorer. Jag gillar tanken – verkligen. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt – men det kommer nog, så småningom. Och faktum är att jag verkligen, verkligen gillar konceptet. Att knarka på sig själv.

När jag läser/säger det på det viset så hör jag att det skulle kunna uppfattas som ett uttryck för hypomani, men det är inte riktigt så jag menar. Nog för att i alla fall jag blir hög på mig själv när jag är hypoman, men att knarka på sig själv i det här sammanhanget handlar snarare om att jobba på och med sig själv på ett sätt som gör att man tillfredsställer de behov man har som i vanliga fall leder till att man till exempel missbrukar socker (eller vad annat man nu drogar på).

Kortfattat kan jag säga att jag har haft turen att ha en väldigt skum, men väldigt, väldigt bra terapeut. Jag hade hemskt gärna velat träffa honom ännu längre, men uppenbarligen kan man inte få allt.

Nu är det liksom bara att hålla tummarna för att jag klarar mig själv och att jag kan implementera och använda det jag har lärt mig under den här tiden.

 

Om du uppskattar det du just läst, stötta gärna Malinka Persson på Patreon!

Bli månadsgivare på Patreon.com
Stöd mig med valfri summa pengar varje månad och få tillgång till olika mängd material beroende på nivå av peng. Du ger mig möjlighet att göra viktiga saker och att leva ett bättre liv.

Stöd mig via Swish
Som sjukpensionär på lägsta ersättningsnivån blir man snabbt fattig. Gör en punktinsats och stöd mig via Swish för att underlätta min vardag. Swisha ditt bidrag till 0700 10 25 78 (jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare).

Dela mina inlägg
Om du tycker att det jag skriver om, fotograferar eller pratar om, är viktigt på något sätt är ett av de bästa sätt du kan hjälpa mig på - att dela. Dela på Facebook, dela på Twitter, LinkedIn, Google - på alla sociala medier där du finns.

Stort tack på förhand! <3

Kommentarer
Nu kan man kommentera igen - på nya inlägg, direkt här på bloggen!

Så kommentera på, för all del - allt du orkar! =)


@ Society6



Society6

Nu kan du köpa ascoola prylar med mina fotografier som tryck. Jag pratar skal till Iphone, duschdraperier, badmattor, resemuggar och mycket, mycket mer.

Klicka på bilden ovan så kommer du raka vägen till min butik på Society6. Kolla in emellanåt - det kommer fler bilder allt eftersom! =)