Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Näst sista gången med min terapeut idag. Om en vecka är det sista gången vi ses. På gott och ont, skulle jag vilja säga. På gott, därför att jag har haft den stora turen att få ha honom som terapeut under ett drygt år. På ont, därför att jag inte känner mig färdig – inte på långa vägar, faktiskt. Och det känns dessutom läskigt att kastas ut i livet utan honom där som kan möta och stångas med mina tankar och känslor. Nu ska jag fixa allt det här själv.

Jag har legat på en del om att jag vill ha en ny samtalskontakt efter sommaren, men min terapeut anser att jag bör ta en paus/göra ett uppehåll i terapin. Han tycker att det vi har jobbat med bör få landa och befästa sig nu, att jag liksom lär mig att hantera mig själv på egen hand. Typ så. Och det ligger naturligtvis något i det. Jag köper att det kan vara läge för mig att fortsätta på egen hand efter bästa förmåga. Det känns läskigt och ovant, och det finns många saker som skrämmer mig om jag tittar för nära på dem… Men å andra sidan finns det en del saker som talar till sakens fördel.

Jag vet att jag tjatar, men jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så stabil som jag gör nu. Jag upplever också att jag har lärt mig en hel del saker som jag inte känt till tidigare. Sånt som jag borde ha lärt mig som barn, men inte gjorde. Jag har också lärt mig… i alla fall delvis, och jag antar att jag kommer att lära mig mer och mer omfattande allt eftersom, det här med att vara snäll mot sig själv, att faktiskt ta hand om sig själv – på riktigt, inte bara på låtsas eller på något konstigt vis därför att man inte vet hur bortanför det där konstiga viset.

Jag vet inte riktigt vad allt detta är för något – det känns som ett virrvarr av väldigt många olika aspekter av förmodligen en och samma sak. Att vara människa. Att vara en kännande och faktiskt (hyfsat) fungerande människa. Om det är att vara såsom det känns inne i min kropp just nu, så är det en otroligt behaglig upplevelse. Det är bekvämt, det är mjukt och lite skvalpande fluffigt. Det är lite grand som sinnesbilden av en fet, belåten, spinnande katt.

Om det är såhär det känns att vara normalt funtad i skallen, kan jag leva med att vara den här människan som bor i min kropp just nu. Jag gillar faktiskt henne. Jag har i och för sig jämt gillat mig själv mer eller mindre, men det är som skillnad på känslan. Förut har jag gillat mitt mörker som varit i centrum för det som är jag. Jag har gillat det råa, det trasiga, de där höga murarna man bygger upp, det skitiga, blodiga, såriga… Men känslan jag har just nu är något helt annat. Det är en hel värld på insidan av mitt skallben, och det är färger, blommor, fluff, stora, breda vägar man kan ta sig fram på, saker som händer både när och fjärran, fjärilar som fladdrar omkring med lätta vingslag… Jamen ni hör ju själva; viss skillnad.

Missförstå mig rätt, nu. Jag kommer att fortsätta gilla mitt mörka jag. Det finns massor i den versionen av mig som är värt att… alltså, vet ni!? I tanken innan jag skrev “värt att” så fortsatte jag automatiskt med “ta hand om”. Kan ni fatta? Jag är så häpen att jag nästan smäller av.

Men det för mig också till en av de saker jag är rädd för, just nu. Jag känner mig själv, och även om jag känner mig stabil just nu finns risken att jag tippar över kanten, tillbaka till mörkret, bergsväggarna, betongen, de variga, blödande köttsåren, mitt sönderslagna skyddande skal, glasskärvorna… Allt det där jag har levt med så intensivt med, så nära inpå, så inuti, så otroligt länge. Jag vill inte tillbaka dit. Jag vill vara härute i ljuset. Jag vill inte gömma mig mer.

Minns inte exakt när under dagen, men vid något tillfälle funderade jag lite över det här med hur man bemöts av omvärlden, vad man får för respons på sådant man gör, sådant man vill göra, och så vidare. Jag är van vid att vilja saker, men inte få eller kunna på grund av den och vad jag är. Sjuk, fattig, skuldsatt och så vidare. Undrar om allt detta kommer att förändras i och med att min bild av mig själv förändras så fundamentalt. Eller kommer jag att backa sju steg för varje motgång jag möter. Och det lär jag ju göra. Och hur ska jag i så fall stärka mig själv?

Om någon som följt mig länge kommer ihåg, så skrev jag för länge, länge sen om tankesystemet som kortfattat handlar om att sättet du tänker på styr ditt liv – alltså; du kan styra hur ditt liv ser ut, vad som händer och så vidare, genom hur du tänker. Ur det perspektivet har jag ett kanonläge just nu när jag precis håller på att ställa om till ett positivt sätt att tänka, både om mig själv och om världen omkring mig.

Och förresten, vet ni vad? Bara under den senaste veckan har jag fått höra så otroligt fantastiska saker om mig själv, från andra. Är det tänkt som en spegling av mig själv? Är det jag som ser min egen spegelbild i dessa personer?

 

Arkiv
Translate