Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Två gånger kvar med terapeuten. Sen slutar han. Jag kan bara hoppas på att få en ny, vettig kontakt igen efter sommaren. Men nog om det – och fram med funderingar om spegling och reflektion i allt vi har omkring oss.

Jag ville prata om relationer idag. Det slutade med att vi som vanligt pratade om en massa andra saker – förvisso relaterat, men ändå. Bland annat kom vi in på hur de relationer vi har speglar den relation vi har till oss själva. Typ. Och hur olika relationer reflekterar olika sidor hos oss själva. Typ.

Klurigt värre. På väg hem funderade jag en hel del och det kändes ganska klart och tydligt. Och om man relaterar det till det faktum att jag intellektualiserar mer än jag egentligen känner (eller erkänner för mig själv att jag känner), så känner jag att mitt jag är på väg ner i bröstkorgen. Det kanske är därför jag känner mig såpass stabil som jag gör sen ett tag tillbaka. Jag sjunker ner i mig själv i stället för att balansera omkring uppe i skallen.

Alltså, det känns klurigt. Klurigt och omständigt. Och snårigt. Själva tanken i sig, alltså. Jag förstår den, men den är faktiskt aningens abstrakt, även för mig. Jag som berömmer mig av att vara just abstrakt i min tankevärld. How rude, att gå runt och vara sådär jävla überabstrakt utan att be om lov.

Men alltså – jag ska nog faktiskt ta och börja fundera över hur mina relationer till olika människor speglar mig och min relation till mig själv. Faktiskt. Det, dock, är nog inget jag kommer att skriva om här. Mina relationer är mina egna och ingenting jag tror att jag har lust att dela med mig av i ett forum som detta. Fast lite kanske jag skriver om det – abstrakt.

Ibland blir det lite extra tydligt hur uppfuckad man är i skallen, när tanken på hur vissa relationer ser ut – för att inte tala om hur en del människor jag känner sen många, många år tillbaka, förhåller sig till mig. Om man ska tänka sig spegling i det sammanhanget, blir det en bild jag inte riktigt känner igen längre. Jag tänker specifikt på en person, och i den personens ögon verkar till exempel min bipolaritet inte alls vara en stor sak. Medan det i mina ögon och i min värld har varit det enda, det största, ända sedan jag fick diagnosen och längre tillbaka än så, med tanke på i vilket dåligt skick jag har varit.

And yet, it all comes down to and back to me. Hur jag ser på och känner inför mig själv. Och det vill säga en hel del, faktiskt. Inte alltid så vackert heller. Faktiskt till väldigt stor del, hårt, skitigt, rått, blodigt, sårigt och varigt. Inte alls särdeles smickrande. Och till vilken nytta, kan man undra!?

Undrar om jag skulle ta och ge mig på att föra en känslodagbok!? En där jag antecknar saker jag märkbart känner, när jag känner det. Som till exempel att jag vaknade vid en tidpunkt som är helt fel för mig att just vakna på idag, och jag kände mig rädd. Ingen aning om varför, men jag kände mig kall i magen och bröstkorgen, sådär som man kan göra just när man är rädd. Skitskumt och rätt drygt.

Jag ska fundera på det. Med känslodagboken, alltså.

 

Arkiv
Translate