Träffade min terapeut idag – jag börjar bli aningens (läs; väldigt) stressad över det faktum att han snart slutar. Men idag fanns han där, och mitt när vi satt och pratade om något introducerade han mig till ett nytt begrepp jag faktiskt inte hört tidigare; false self och true self. Det sanna självet; det som faktiskt är jag. Det falska självet; portvakten som skyddar det sanna självet när saker går illa.
Han har ju anklagat mig för att intellektualisera och teoretisera omkring mina känslor, mer än att faktiskt känna dem. Så är det. Det har dock inte alltid varit så. När jag var yngre styrdes jag uteslutande av mina känslor. Men så kom perioden när mitt liv gick sönder i så många delar att det inte gick att ha någon överblick – inte känslomässigt, inte intellektuellt, faktiskt inte alls. I ett sånt läge gör man sitt bästa för att på olika sätt försöka skaffa sig överblick, och för mig blev det att intellektualisera. Jag behövde förstå varför jag kände som jag gjorde, mer än att faktiskt känna det. Det går liksom inte att gå runt och känna aktivt 24/7/365 på det sätt som jag mådde då. Det är för intensivt – då går man under. Och jag gick nästan under ändå, innan jag började distansera mig och intellektualisera på det sätt jag gör nu.
Jag köper faktiskt tanken på ett true self och ett false self. Jag gillar den, dessutom. Som vanligt blir det väldigt teoretiskt för mig, i alla fall till att börja med.
Det som på något sätt är intressant/-ast är den här bilden av portvakten. Den gillar jag väldigt mycket – inte för att den nödvändigtvis är bra, utan för att jag inte riktigt har tänkt på det viset förut. Min terapeut menar att den gör allt den kan för att skydda det sanna självet, men att dess ageranden kanske inte alltid nödvändigtvis är så himla bra. Bara det i sig är så sjukt jävla intressant så jag nästan smäller av. Det är snudd på en intellektuell orgasm av den tanken.
Och faktum är att om man kan göra såna här liknelser och sätta ord på den här typen av fenomen, så har jag lättare att ta det till mig, förstå det och kanske till och med förändra det. Jag har alltid, i hela mitt liv, använt mig av och förstått liknelser och situationer beskrivna i bild bättre än jag förstår bara ord. Vet inte varför; det har bara varit så (och är så).
Jag har givetvis googlat på uttrycket, och jag hittade på en pdf som verkar otroligt spännande. Jag har bara skummat halva första sidan än, så jag kan inte riktigt berätta vad det handlar om än, förutom det inre barnet samt just det här med false self och true self. Det ska bli så otroligt intressant att läsa den, och jag kan länka till den senare när jag har läst hela alltihopa.
Det jag sådär spontant tänker är att det kan vara värt att fundera över allt jag gör och känner, och om det är min false self eller true self som är starkast. Och fundera över vilka behov som ligger bakom – och hur jag kan bära mig åt för att tillfredsställa dem utan att det falska självet får ta för mycket plats. Det vore ju väldans behändigt om man kunde uppfostra den delen att på något sätt be om lov innan den engagerar sig allt för mycket.
Jag sitter och tänker att jag på många sätt föredrar att veta hur saker fungerar, därför att då är det lättare att styra dem i den riktning man önskar. På sätt och vis är kanske inte det önskvärt, eftersom man sätter intellektet före sina känslor… och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska vända det till att aktivt börja känna igen. På heltid, vill säga. Jag känner ju saker aktivt och ganska medvetet – fast det är som stundvis, inte hela tiden. På sätt och vis är det rätt bekvämt, eftersom jag har en tendens att känna det mesta så jävla intensivt.
Tål att funderas på. Förmodligen också att känna efter över. För tillfället känner jag mig dock lite fladdrig i tankarna och ska nog ta och göra mig något att äta. Jag gjorde för första gången i mitt liv köttfärsbiffssmet på köttfärs och leverfärs igår, och höll på att dö av äckel över leverfärsen. Som slemtäckt hunddiarré – så fruktansvärt äckligt. Biffarna blev helt ok, dock – men det luktar lever i hela min kyl nu. Blesh! 😀
Laters, peeps! ♥