Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

När jag träffade min kurator senast pratade vi en del om vad som gör en lycklig. Jag började nämligen prata en hel del om rent praktiska saker – sånt som vården inte kan göra något åt. Min kurator menar att det praktiska inte gör en lycklig – det är det vi gör där, i det rummet på psyk, som jag sedan tar med mig och implementerar i mitt liv, som gör mig lycklig. Tillgång till, och förmågan att hantera mina känslor.

Jag köper det. Absolut. Pengar köper inte lycka. Men det köper normalitet, det köper tillhörighet, bekvämlighet och väldigt mycket annat.

I alla fall för mig. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men det handlar om att ha balans – i alla delar av sitt liv. Att ha en åtminstone hyfsad känslomässig balans är nog något de flesta bipolära eftersträvar. Det är inte helt lätt; det ska gudarna veta. Men den känslomässiga balansen är viktigare än något annat. Utan den är det mesta som är materialistiskt ganska bortkastat, för då spelar det ingen roll.

Problemet är när man befinner sig på en hyfsat balanserad nivå känslomässigt och upplever att de andra delarna av livet inte motsvarar den balansen. Det är precis exakt där jag är nu.

Under ganska många år har jag varit i så dåligt skick att jag skjutit större förändringar framför mig, därför att jag inte har kunnat hantera dem. Med större förändringar menar jag studier, jobb, ny bostad (även om behovet varit omättligt) och så vidare. Jag har helt enkelt inte kunnat hantera förändringar av den storleken. Innan jag lade ner mitt företag var förändring det enda konstanta – jag pluggade och gjorde en miljon andra saker samtidigt. Så mycket att jag också brände ut mig, och jag misstänker att det är det i kombination med bipolariteten och det faktum att jag till slut tillät mig att slappna av som gjorde att jag inte längre kunde hantera förändring.

Men nu är jag där. Nu är jag såpass stabil att förändring inte bara känns möjlig – den är efterlängtad och behövd.

Och det är där – i konflikten mellan min känsla och mitt behov av förändring samt de möjligheter som (inte) finns för mig att åstadkomma detta. Jag har inte särskilt stora krav eller begär, kan jag tycka. Jag vill förändra mitt boende, och jag har lite olika funderingar omkring det. Alla alternativ skulle vara möjliga – med lite vilja, våld och vaselin. Jag tror inte att det krävs särskilt mycket av det heller. När det gäller studier är jag osäker – och jobb; tja, well, där behöver det vara på mina villkor om det ska fungera. Och jag vet på vilket sätt jag vill jobba, och med vad.

Jag är fullt medveten om att jag är fast i en väldigt negativ tankespiral. Men jag har många, långa år bakom mig med extremt negativa och destruktiva tankar, beteenden och så vidare. Det är inte helt lätt att bryta. Jag antar att det är bland annat därför jag just nu kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär hundra biljarder gånger om dagen och inte vet om det ens är värt att hoppas och längta efter ett annat sorts liv än det jag har just nu.

Tror jag att jag skulle vara lycklig om jag hade alla de här materiella tingen jag vill ha? Njaej, inte nödvändigtvis. Det känslomässiga måste vara i ordning för att den faktiska lyckan ska infinna sig, det är jag med på. Men för mig är det materiella och praktiska viktigt. Och ni anar inte hur förvånad jag blir över mig själv vid den insikten. Det är nämligen så att – inser jag, det är ett arv jag fått av min pappa. För honom har det alltid varit så otroligt viktigt att man ska klara sig själv (vilket också är varför han varit så arg på mig så otroligt många gånger), och att man ska ha livskvalitet. För honom har det varit ett stort mått av lycka.

Nu är vi ju inte samma person, jag och min pappa, så vår upplevelse av lycka är såklart inte densamma. Men jag märker och inser att jag är mer färgad av hans idé om det här med materialism och livskvalitet än jag trodde.

Sen är det ju förstås så att jag inte har haft någon som helst livskvalitet bortsett från mina djur, på väldigt många år. Den som aldrig levt helt utan pengar kan aldrig föreställa sig den känslomässiga påfrestningen det innebär. Den som bara har gamla, sunkiga möbler hemma, gamla, slitna kläder och skor, vars mobil beter sig knepigt oftare än inte, och inte har några som helst möjligheter att göra något åt det… Det var till exempel säkert minst ett år som jag inte hade råd att köpa nya glödlampor till lamporna i vardagsrummet. Jag hade ett kolmörkt vardagsrum det året, kan jag säga.

Min poäng med den här ranten är; underskatta inte balans i flera områden av livet än det känslomässiga för att skapa och underhålla någon sorts stabilitet och lycka. Den börjar och slutar med känslor – ja. Men däremellan ryms många andra delar som också är oerhört viktiga för att en människa ska känna sig hel och att den har ett värde.

Det är iaf min åsikt. Vad tycker du?

Arkiv
Translate