Välkommen
Det här är min blogg om livet med bipolär sjukdom, typ II. Här delar jag med mig av det mesta, både bra och dåligt.

Trevlig läsning! =)

/Malinka P.
Translate

Arkiv
Bloggstatistik
  • 13 880 besök
Bli månadsgivare

Tiden läker alla sår sägs det, om och om igen. Personligen tycker jag nog mer att det handlar om att lära sig leva med såren – eller som i det här fallet, sorgen. Det händer inte så ofta längre, men när jag var ut med Ella (hunden) för någon timme sen bröt jag ihop och krokodilgrät efter pappa.

Jag upplever en ganska stor konflikt i mina känslor i det här med sorgen efter pappa. Jag har sagt många gånger och kommer troligen att säga många gånger till, att jag aldrig i hela mitt vuxna liv har känt mig så stabil som jag gör nu. Och hur illa jag än tycker om att säga det, så tror jag att det i alla fall delvis har att göra med att pappa är borta.

Jag önskar att det inte vore så. Jag önskar att jag kunnat känna mig stabil och vuxen utan att min pappa hade behövt dö för det. Jag önskar att jag kunnat dela mycket av mitt liv med pappa i många år än med den här stabiliteten. Jag önskar att han kunnat vara med på kommande födelsedagar, fått se mig bo och trivas någon annanstans, att vi kanske kunnat resa tillsammans…

Jag känner mig rånad på tid med pappa. Men det visste jag redan. Jag visste i och för sig att det fanns andra känslomässiga konflikter också.

Det är så jävla drygt.

Jag önskar att jag hade kunnat vara jag i min fulla potential tillsammans med pappa. Med tanke på hur mitt liv sett ut, hur hans och min relation sett ut och så vidare, så hade det nog inte funkat. I alla fall inte som det varit. Om jag hade kunnat vara mig själv utan alla ton med crap som tyngt mig i hela mitt liv – ja, då hade det kunnat funka. Men inte som det varit.

Och jag tycker verkligen att det suger pungsvett och Jimmie Åkessons äckliga, svettiga överläpp att en person ska behöva dö för att en annan person ska kunna komma vidare. Och faktum är att min pappas död tvingar mig att vara något annat än jag var innan. Det är varken lätt eller kul, men hans stöd finns inte längre, så jag har verkligen inget val.

Rent fysiskt är det en väldigt märklig känsla, det här med att sörja. Jag kände redan innan jag gick ut med Ella att något var skumt. Det känns i axlarna och i låren, framför allt. Det är lite som att musklerna delar sig, att det uppstår stora mellanrum mellan cellerna. Lårmusklerna känns svaga och axlarna som att jag flyger, snudd på.

Min terapeut tycker att jag intellektualiserar alldeles för mycket när det gäller mina känslor. Därför ska jag försöka stanna kvar i den här känslan ett tag – inte i hundra år, missförstå mig rätt. Men tills den ger sig helt av sig själv. Jag ska försöka låta bli att tänka mig undan, så att säga. Jag är ledsen – så jag ska tillåta mig att vara ledsen.

Det finns så oerhört många saker runtomkring det här med pappa som är så märkliga. Så omständiga. Förmodligen mindre märkliga och omständiga än jag upplever dem, men i min värld är det så. Som till exempel att vara särkullsbarn. Det är komplicerat när det gäller arv. Det är dessutom komplicerat när det gäller relationer. Blod är tjockare än vatten. Jag menar verkligen inte att jag har dåliga relationer till mina syskon och pappas fru – men det är skillnad, både lagligt och känslomässigt. Vilket jag finner både naturligt och märkligt på en och samma gång.

Nu har jag krokodilgråtit mig igenom nästan hela det här inlägget. Nu ska jag försöka göra något – till exempel sy färdigt ett par byxor som legat ofärdiga i ett par veckor. Förmodligen kommer jag att krokodilgråta ett tag till.

Men det är ok – nånstans lär den ju ta vägen, sorgen.

Lämna en hälsning! =)

Stöd mig via Swish
Som sjukpensionär på lägsta ersättningsnivån blir man snabbt fattig. Gör en punktinsats och stöd mig via Swish för att underlätta min vardag. Swisha ditt bidrag till 0700 10 25 78 (jag vill inte bli uppringd av telefonförsäljare).

Dela mina inlägg
Om du tycker att det jag skriver om, fotograferar eller pratar om, är viktigt på något sätt är ett av de bästa sätt du kan hjälpa mig på - att dela. Dela på Facebook, dela på Twitter, LinkedIn, Google - på alla sociala medier där du finns.

Stort tack på förhand! <3

@ Society6



Society6

Nu kan du köpa ascoola prylar med mina fotografier som tryck. Jag pratar skal till Iphone, duschdraperier, badmattor, resemuggar och mycket, mycket mer.

Klicka på bilden ovan så kommer du raka vägen till min butik på Society6. Kolla in emellanåt - det kommer fler bilder allt eftersom! =)