Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

När jag fick min diagnos blev jag väldigt lättad. Men jag har under årens lopp sedan dess också identifierat mig ganska hardcore med min bipolaritet. På gott och ont, får man anta. Jag tar mig friheten att känna det som att allt jag gjort och upplevt i min bipolaritet har varit nödvändigt.

Nu börjar det bli annorlunda, dock. Också på gott och ont.

Under väldigt, väldigt många år har min tillvaro gått ut på att så gott det går dodgea alla känslor och försöka hantera min situation. Det kräver absurda mängder energi och är det enda jag har orkat göra. Men nu, trots min situation och sorgen efter pappa, så börjar mitt sätt att känna och fungera bli någotsånär funktionellt igen. Och då uppstår frågan – vad har jag för identitet? Vad vill jag identifiera mig med? Är jag mer än min sjukdom?

Och för första gången på många år är svaret på den sista frågan – ja, jag är mer än min sjukdom.

Jag tror det var min boendestödjare jag pratade med om det här med vad man ska sysselsätta sig med som sjukpensionär. Hon pratade om diverse grupper och aktiviteter som till exempel Försäkringskassan anordnar, men jag kan inte identifiera mig med den typen av verksamhet. Det går liksom inte. Då skulle jag bara känna mig sjukare, och det känns inte ok.

För er som följer mig på Facebook är det säkert tydligt att jag börja ge mig ut och fotografera igen. Jag har ju jobbat som fotograf, och fotografi är by far min största passion. Under mina år som sjuk har det fallit undan och jag har många gånger tänkt att det är slut med mitt fotograferande. Det har varit en oerhört stor sorg, eftersom det är något jag identifierar mig oerhört starkt med.

Det spelar liksom ingen roll om jag är sjukpensionär eller inte. Fotografi kommer alltid, så länge jag är hyfsat frisk, att vara det bästa jag vet och det jag är absolut bäst på. Därför har jag på senaste börjat bygga upp en identitet omkring det. Den kanske inte spelar så stor roll för någon annan än mig, men för mig är det så otroligt viktigt. Mitt sätt att tänka omkring fotografi, mitt sätt att se och fotografera är kanske inte så kommersiellt, men det är vackert.

(( smyglänk till min fotoblogg ))

Min identitet som fotograf kombineras av min identitet som bloggare. Jag har ett flertal bloggar och snart har jag en aktiv podcast (igen). Och jag börjar känna mig så sjukt nöjd med det. Visst, det finns andra saker som behöver förändras och tas tag i, men det är därför jag har en god man som kan göra det jag inte mäktar med. Jag håller för övrigt på att byta god man, men det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg.

En annan aspekt som är hela anledningen till det här inlägget handlar om hur man ställer identitet mot yrkesroll. Jag har ju varit ute och föreläst om min bipolaritet inför blivande sjuksköterskor på MDH. Då har jag varit där i min roll som bipolär, och mitt fotograferande har haft en icke-existerande roll bortsett från de bilder jag har med i min OH-presentation.

Den stora frågan man kan ställa sig är såhär;

Är jag en fotograf som föreläser om livet med bipolär sjukdom, eller är jag en föreläsare om bipolär sjukdom som fotograferar?

För mig är skillnaden gigantisk och livsviktig. I mina ögon är jag det förstnämnda; en fotograf som föreläser om livet med bipolär sjukdom.

Att identifiera mig som fotograf gör att jag känner mig som en hel människa. Ja, jag lever också med bipolär sjukdom, men det är inte hela mitt liv. Äntligen kan jag känna det. Men det har suttit hårt åt, och det har tagit tid. Och det är ok. Det måste få vara ok – hur skulle jag kunna leva med mig själv och jag hatade mig själv för att jag varit identitetslös så lång tid?

För mig är det oerhört viktigt att vara noga med hur och vad jag associeras med. Det har jag nog lärt mig hemifrån, tror jag. Minns klart och tydligt när jag var deprimerad som tonåring och pappa pratade om vikten av att umgås med normalt folk (alltså icke-deprimerade), därför att man associerar sig med och förstärker det negativa och destruktiva om man bara umgås med personer som liknar en själv. Och även om det finns fördelar med att umgås med folk som en själv, är jag helt med på att man måste kliva utanför då och då för att få perspektiv på sig själv och sin tillvaro och kanske till och med göra förändringar vid behov.

Det här inlägget blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det får vara som det är och ni får ta det för vad det är. 🙂 Jag får väl utveckla det en annan dag om det känns viktigt.

Nu ska jag försöka ta tag i en del saker här hemma som jag struntat i under flera dagar därför att det finns roligare saker att göra.

Wish me luck!

Arkiv
Translate