Som ni vet har jag ju startat upp en ny blogg med inriktning sockermissbruk. I arbetet med mitt eget sockermissbruk har jag stött på en bok som rekommenderas i en del LCHF-sammanhang. Jag har inte läst hela boken men skummat delar av den. Det pratas bland annat om vad det kan ge för effekter, och vad som kan misstas för andra sjukdomar/problem (psykiskt och fysiskt) men egentligen har med just sockermissbruket att göra.
En del av dessa symptom handlar om depressioner, ångest och så vidare, och om jag inte missminner mig nämndes faktiskt bipolär sjukdom också bland alla övriga symptom/diagnoser. Jag känner mig både skeptisk och kluven. För medan jag å ena sidan glatt och villigt erkänner att sockermissbruket har många djupt liggande orsaker som kan vara värda att ta upp i ljuset och titta närmare på, så skulle jag aldrig få för mig att tro att jag kan bli frisk från min bipolaritet bara jag lär mig hantera mitt sockermissbruk. Att tro att man kan lösa alla sina problem genom att sluta droga känns naivt och okunnigt.
Däremot tror jag att man kan hjälpa sig själv att bli så stabil som möjligt om man går till grunden med de orsaker, anledningar och skäl till att man drogar – oavsett vilken drog man använder. Jag har själv inte riktigt kommit till nån superbra insikt om mitt missbruk ännu, men jag misstänker att det handlar om att jag aldrig lärt mig att ta hand om mig själv ur ett känslomässigt perspektiv. Kan man inte det är det lätt att man utvecklar psykisk ohälsa i en eller annan form, och det får man väl ändå säga att missbruk i all fall delvis handlar om. Psykisk ohälsa.
Det får mig osökt att tänka på min terapeut. Jag träffade honom igår (på måndagen, alltså) efter några veckors uppehåll. Innan jag gav mig iväg och höll på att göra mig i ordning kände jag mig så oerhört självmedveten. Jag gör inte det, sådär till vardags – jag lever mitt liv mest inne i huvudet. Jag är medveten om att jag har en kropp, en lägenhet osv, men inte på ett särdeles intensivt vis. Det hände oftare när jag var yngre (och mådde bättre). När jag satt på bussen var jag så extremt medveten om mig själv – jag hade ett par nya skor på mig, ett par i mina ögon jättesnygga byxor, en snygg jacka, handväska och så vidare. Under samtalet kom frågan om självmedvetenheten upp, och jag beskrev det som att jag helt plötsligt har börjat bry mig om hur jag ser ut för att på något vis spegla insidan. Det är ungefär det bästa sätt jag kan förklara fenomenet på. Det tyckte min terapeut var himla bra och ett klart steg i positiv riktning. Tror det är första gången han säger något sånt, och kan inte förneka att jag blir glad av det.
Och nu ska jag ägna mig åt lite mer ytligheter, som i att klippa till mönsterdelar i papper för att kunna sy fler snygga byxor. 🙂