Nu kan jag med gott samvete kalla mig 40+. I lördags fyllde jag 41, och det var min första födelsedag utan pappa. Shit, vad ledsen jag var på morgonkvisten. Jag saknar honom så jag tror jag smäller av.
Jag hade en ok födelsedag. Jag åt lunch med pappas fru, vilket var trevligt. Det kändes märkligt utan pappa, dock. Inte för hennes och min relations del, men bara sådär i största allmänhet. Tomt.
Det jag tycker är extra drygt – men det har inget med henne och mig att göra, utan med min egen situation, är att folk (läs; bland annat hon) tycker synd om mig. Och man kan ju argumentera för att det finns anledning att göra det, av en hel rad olika skäl, men det är inte särskilt kul att vara den det är synd om. Inte på något som helst vis.
I vilket fall – på kvällen kom det över några vänner och vi drack te/kaffe och åt bullar och pratade. Det var trevligt – framför allt eftersom jag hann prata med alla. Förra året när jag fyllde 40 hann jag inte alls prata med alla, vilket kändes lite trist. Nu hade jag jättetrevligt. Dessutom fick jag en ursnygg present av en av mina bästa vänner – fast kanske mer ett arv än födelsedagspresent. 😀
Klicka på bilden så ni ser ordentligt!
Till höger på sängen ser ni Zoe, min knubbiskatt.
Det här blir inget långt inlägg. Men innan jag avslutar det vill jag i alla fall skvallra om att jag kommit igång med bloggen om mitt sockermissbruk. Det finns hela tre (3) inlägg hittills. 😀 Men fler kommer allt eftersom. Det känns i alla fall bra att ha tagit tag i det – framför allt eftersom jag ätit så otroligt crappigt i helgen.
Klicka på bilden så kommer du till Sockermissbrukaren.se!
Well. Det får nog vara nog för den här gången. Jag ska ta och sova ett par timmar, faktiskt. Har sovit lite småskumt de senaste dagarna för att anpassa mig till resten av världen – men nu vill jag vrida tillbaka till så som jag vill ha det. Lite omständigt och krångligt, bara.
Men ha en fin dag, gott folk! 🙂