Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag fyller år på lördag. Tack och lov fyller jag 41 – pappa hann vara med när jag blev medelålders. Men nu är han inte med längre, och det är min första födelsedag utan pappa. Det känns inte sådär jävla kul, faktiskt.

Jag vet inte varför det har blivit så, men min födelsedag är den enda dag på året som är viktig för mig. Alla andra firar jul och nyår, påsk och midsommar, klär ut sig på Halloween och så vidare. Jag firar inte någotdera. När jag var yngre firade jag jul och var desperat efter nyårsfester och midsommarfester. Men sen jag skaffade mina djur har det blivit mindre och mindre viktigt. Jag är hellre hemma med dem – framför allt på nyårsafton och sista april, när folk envisas med att smälla av en massa idiotiska raketer.

Men min födelsedag. För mig är den jätteviktig.

För hur som haver; jag föddes faktiskt för si och så många år sen (41 i år, dåh). Jag låg i min mammas mage, och hon krystade ut mig mellan sina lår. För första gången såg jag dagsljus och andades luft. Jag fick mitt liv, vad det nu är värt, och oavsett vad jag tycker, tänker och känner om min mamma, gav hon mig ändå mitt liv. Det är värt att fira – varje år. Även om mitt liv är litet och obetydligt är det ändå mitt, och det är den enda dag på året där jag känner att jag har rätt att vilja känna mig firad och uppskattad – bara för att jag är jag. Ingen annan anledning.

Och nu är min pappa död. Det finns liksom ingen kvar nu som kan berätta om när jag föddes. Och när jag tänker efter har jag nog aldrig ens frågat om just det – varken mamma eller pappa. Nu finns ingen att fråga om det. Och det finns ingen som by default kommer att ringa och säga grattis.

Jag har fortfarande, efter två månader, svårt att greppa att han är död. Missförstå mig rätt – jag tror inte att han lever, undangömd nånstans på hemlig ort. Inte så. Mer som i att… vad fan – döden är ett så vansinnigt stort koncept. Det är stort och ogreppbart och tar lång tid att ta till sig. En människa är borta, finns inte längre. Det är så sjukt jävla märkligt att behöva vänja sig och lära sig att leva utan.

För att helt byta samtalsämne;

Jag har beslutat mig för att dra igång en helt ny blogg. Det kommer att bli min tredje – och den ska handla om sockermissbruk. Jag har ett livslångt, tungt sockermissbruk att brottas med, vilket har bidragit till radvis med negativa grejer. Efter en tids funderande och – sockermissbruk, om än i mindre skala än det skulle kunna vara, insåg jag för någon dag sen att jag måste vara öppen med det, jag måste skaffa mig översikt, tydlighet och struktur. Mer för min egen del än någon annans, men ett bra sätt att göra det på, är att blogga om det.

Så håll lite utkik – jag kommer givetvis att skvallra om när den är igång. 🙂

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet