Det finns mycket att irritera sig på inom psykiatrin. Personligen har jag bara erfarenhet av Västmanlands psykiatri – och då i Västerås, där jag bor. Men oavsett vart man bor finns det anledning att bli nervös när det gäller Socialstyrelsens kommande nya riktlinjer för vård av depression och ångestsyndrom. Två psykologstudenter har startat ett uppror och namninsamling – läs mer om det här.
Det är lite drygt tio, kanske tolv år sen jag första gången hörde talas om KBT. Min bästa kompis läste beteendevetenskap och började därefter jobba på ett boende för tonårskillar som hamnat snett. Hon berättade om KBT, hur den fungerade och vad syftet var, och jag minns att jag redan då ställde mig extremt skeptisk. I alla fall när det gäller att använda KBT som ersättning för annan terapi som många gånger är betydligt mer effektiv – för att inte tala om nödvändig.
Jag har inga problem med att KBT kan vara högst användbart när det handlar om min egen ormfobi, till exempel. Jag är ganska säker på att jag säkert skulle kunna bli hjälpt av det. Men när det handlar om min barndom, min uppväxt, min relation till mina föräldrar, hur jag av omständigheterna tvingats anpassa mig in absurdum, och så vidare – där har KBT inte en chans att få mig att fungera bättre. Inte utan att jag måste göra stora övergrepp på mig själv. Det är min fasta övertygelse – och så ska ingen behöva göra.
Ibland är det nödvändigt att ta reda på varför saker är som de är, varför man fungerar som man gör, för att man ska kunna göra några förändringar överhuvudtaget. Att i ett sånt läge tvingas genomgå en KBT-behandling som inte gör mycket annat än byter ut ett beteende mot ett annat – om man har tur, är bortkastade pengar och bortkastad tid för både samhälle, terapeut och patient.
Bortsett från min personliga syn på KBT som terapiform, retar det mig också att Socialstyrelsen av någon skum, okänd anledning verkar tro att KBT är en universallösning för att få personer med depressioner och/eller ångestproblematik att tillfriskna. KBT är inte en universallösning. KBT fungerar inte för och passar inte alla. På samma sätt som psykoterapi inte fungerar för eller passar alla (även om alla, på fullt allvar, borde gå i psykoterapi en längre tid minst en gång under sin livstid).
Så vad borde Socialstyrelsen göra i stället? De borde naturligtvis ge landstingen (eller kallas det kanske regioner nu!?) möjlighet att erbjuda en större variation på terapiformer och i samråd med patienten avgöra vilken som ska användas för att få bästa effekt. Det låter så jävla prestationsinriktat att säga så, vilket i sig är helt sjukt. Men å andra sidan; terapi har ju ett mål och det når man ju bara genom en viss prestation. Det jag är ute efter är helt enkelt valfrihet för patienten, som trots allt är den som står i centrum och för vars skull det finns terapi överhuvudtaget.
Och om Socialstyrelsen verkligen ville göra någon skillnad skulle de se till att de psykiatriska mottagningarna hade praktisk möjlighet att ge åtminstone någon form av samtalskontakt direkt när en person blir inskriven och eventuellt får en diagnos. När jag fick min bipolära diagnos frågade jag efter just detta, men fick veta att det enda som erbjöds var medicinering, telefonkontakt med läkare i samband med eventuell justering av dos på medicinen, och samtalskontakt med sjuksköterska – främst om mediciner. Det fanns inte en enda möjlighet att få någon att prata med, ställa dumma frågor till, få kanske lika dumma svar tillbaka – men i alla fall någon att bolla sin diagnos med.
Medicin är förvisso guld värt – jag är den första att skriva under på att i alla fall jag har väldigt hög tilltro till den medicin jag äter. Men enbart medicin tar en person only so far – och de flesta av oss vill längre än så. När det gäller både depression och ångestproblematik har man dem dessutom oftast av en anledning. Den anledningen kan vara väldigt bra att få prata om och bearbeta med en professionell samtalskontakt.
Så näh, Socialstyrelsen – tänk om, tänk rätt.