Bubblan som jag skrev om i förra inlägget har brustit. Såsom den alltid gör, för eller senare. Pappa lever inte längre, och den där tunna, tunna bubblan som fanns kvar av allt som varit han, är borta nu. På gott och ont, antar jag.
Det är ju ett naturligt förfarande. Så är det ju. Varje gång jag förlorar någon händer samma sak – jag håller fast så hårt jag kan, så länge jag kan. Men bubblan, den brister alltid och personen (eller djuret, som för den delen också räknas som person i min värld) börjar så sakteliga att förpassas till minnenas dimmor. Det är inte ett dugg kul, men ofrånkomligt.
Så nu sitter jag här, föräldralös. Det finns inte längre någon kvar som var där när jag föddes. Eller för den delen, satt och väntade medan mamma krystade på BB. Det finns ingen som såg mina första steg, hörde mina första ord, såg mig springa första gången… Jag är tillräckligt gammal för att det ska vara “ok” att vara föräldralös, men efter vad jag vet är jag en av extremt få i min ålder som inte har någon förälder kvar i livet.
Sorgen har förändrats en aning. Jag kan tänka på annat, till och med längre stunder – faktiskt i flera timmar. Men det ligger hela tiden i bakhuvudet. Saknaden. Tomheten. Ensamheten. Men jag gråter fortfarande – om än inte varje dag. Jag tror att jag har en ganska normal sorgeprocess – jag har några dagar när det funkar rätt bra. Sen har jag några dagar när jag gråter mycket. Och så varierar det, fram och tillbaka. Jag tänker ibland på det sista vi sade till varandra, och då gråter jag floder.
Sen händer det en hel del annat. Jag träffar ju min terapeut en gång i veckan. Och han är fortfarande på många sätt väldigt skum, men också väldigt bra. Han har för andra gången tagit upp något han hittat i det jag säger (första gången under den första tiden vi träffades), och för första gången kan jag se det han ser. Och jag inser att han har rätt – och att jag dessutom har all rätt att känna det jag känner. Det är väldigt intressant, och väl värt att fundera vidare över.
Om man ska prata fördelar med att just föräldrar dör (och tro mig, det kan finnas absurda mängder fördelar) så är det att med tiden så släpper deras grepp om en, om man har upplevt att de haft ett sådant. Min mamma hade ett oerhört starkt grepp om mig och mina syskon, och det tog åratal innan jag kunde säga att jag var mer eller mindre fri från det efter hennes död (vilket för övrigt är, på dagen, sexton år sen idag).
Jag är trött och ska faktiskt gå och sova, men innan jag gör det vill jag bara tillägga att jag träffade min psykiatriker förra veckan och tog upp min depression jag dragit på mig i allt det här. Vi beslöt att höja min Litiumdos ett snäpp (en tablett). Och faktum är att det känns bättre. Jag kommer ihåg att ta mina mediciner (med ett undantag på en hel vecka), och jag har börjat skärpa mig med maten (att äta ordentligt). Två saker som känns väldigt viktiga för att jag ska fungera så gott det går – sorg eller inte sorg, liksom. Sen sade jag att jag så småningom kommer att vilja återgå till dosen jag ätit sen i höstas, men det får ta den tid det tar.