Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

När någon dör hamnar man automatiskt i en liten, liten bubbla. Den där personen fortfarande finns. Där den fortfarande lever, om än på en så tunn tråd att den nästan är av – men bubblan finns fortfarande. Människan lever fortfarande. När personen väl har gått över gränsen håller i alla fall jag fast i den där bubblan så hårt att knogarna vitnar. För varje andetag, varje stund man sover, varje hundpromenad, allt man gör, blir bubblan bara större, tunnare och skörare.

Så var det när jag förlorade min katt Saga. Eller min katt Sotis, för den delen. Också när mamma dog, även om det enbart var av godo för alla inblandade. Likadant var det när jag förlorat andra människor och djur som jag stått nära på ett eller annat sätt. Det är oerhört plågsamt – nästintill olidligt smärtsamt.

Det är snart tre veckor sen pappa dog. Redan. Jag kan inte fatta att tiden går så fort. I världen rusar tiden i tusentals kilometer i timmen – jag tänker återigen på Donald Trump och hans äventyr (kanske ett nytt tema för nån slags comic book?). Och här sitter jag och har ingen pappa längre. Min värld står still därför att jag vill det. Jag stretchar den där lilla, lilla bubblan där pappa fortfarande finns tills den är så tunn att den nästan brister. Jag skrev om ganska precis det här för några dagar sen, men alltså, jag är livrädd för att han ska övergå till att bara vara ett minne. Och samtidigt så vet jag ju att det är så det funkar. Han är redan ett minne. Jag vet inte hur snart efter en begravning en kropp kremeras, men om han inte redan är bränd lär han bli det snart. Och då finns ju inte ens skalet kvar.

Ja, shit. Jag bröt just ihop och grät som ett barn.

Det är snart tre veckor sen min pappa dog, och han fattas mig så jag tror jag smäller av.

När jag var yngre sade jag alltid att jag skulle gå under den dag pappa dog. De senaste åren, med tanke på våra konflikter, har det inte känts så. Nu står jag här med en död pappa och tror att jag kanske kommer att gå under ändå. Jag kommer inte att dö. Men som det känns just nu kommer jag att gå under. Inte så att jag blir inlåst på en låst avdelning i en cell med vadderade väggar och så tungt medicinerad att jag sitter och lallar och dreglar. Inte så. Men jag tror att det kommer att vara fruktansvärt jobbigt under en väldigt lång tid.

För övrigt kan jag säga såhär;

Det är tur att jag har mina djur. Om jag inte hade dem skulle jag förmodligen inte kliva upp ur sängen. Hade jag inte dem, skulle det inte finnas någon som helst poäng med att leva för min del. Jag kan också säga att för mig är det fortsättningsvis extremt viktigt att ha djur. Jag är inte världens bästa matte, men jag älskar mina djur passionerat. Vore det till exempel inte för min hund skulle jag inte kliva utanför dörren om jag inte var  absolut tvungen. Nu kommer jag i alla fall ut flera gånger per dag (dygn, om man ska vara kinkig eftersom jag har en omvänd dygnsrytm). Av bland annat den anledningen hoppas jag att jag, den dag Ella är borta, kommer att ha råd/möjlighet att skaffa mig en ny hund.

Världen är så oerhört tom utan min pappa. Jag är väldigt glad att han har haft ett bra liv – det märktes på begravningen. Det var många vänner där, gamla kollegor från när han jobbade på SKTF (nu Vision), grannar, en del släkt…

Speaking of which; jag köpte en blomma åt pappas frus syster som jobbar som sjuksköterska, och som i det närmaste bott hos dem de senaste månaderna när pappa varit dålig. Hon har hjälpt till i en så stor grad att det nästan är löjligt. Tagit ledigt från jobbet för att kunna vara där – åkt ifrån jobbet om hon behövts. Placerade tillfälligt om sin katt till sin dotter för att den blev så ensam när hon var borta så mycket. En sån uppoffring förtjänar en blomma tycker jag. Jag skrev ett kort som sade (på ett ungefär);

Tack för att du fanns för pappa och hans fru när de behövde dig som mest.

Man ska ge cred när cred förtjänas, tycker jag. Folk förtjänar att få veta när de gjort saker som uppskattas.

Usch. Jag fattar inte riktigt hur jag ska hitta nån mening med det här att leva, när jag inte kan dela det med min pappa.

Dagens (nattens) positiva, dock:

Jag har lyckats att diska ungefär hälften av den disk som stått och stått och varit snygg i flera veckor. Tillräckligt för att kunna använda diskhon till att göra rent och byta kattsand i kattlådorna, och att skölja upp mina kompressionsstrumpor (som jag har pga mitt lymfödem).

Ibland får man nöja sig med små saker – och just idag tycker jag att jag har klarat av rätt mycket, ändå, faktiskt. I morgon, (i eftermiddag, när jag sovit) är en ny dag och på måndag morgon ska jag träffa min terapeut. Vi får se om, och i så fall vad, jag lyckas åstadkomma då.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet