Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Min mamma hade en grej för sig. Hon hade ett behov av att vara värst i allting. Det var till exempel alltid mest synd om henne. Alltid. Hon gjorde heller aldrig fel. Ingenting var någonsin hennes fel. Hon hittade också på saker som folk skulle tycka synd om henne för – och det behövdes hela tiden mer, större, tyngre saker att bli tyckt-synd-om för.

Sen i julas, ungefär, har jag ägnat i princip all tid – vaken som sovandes, med att grubbla över mig och pappa. Över relationer, sådär överlag. En hel del av det är lite mindre smickrande on my part, och ingenting jag i detalj tänker dela med mig av här (det lämnar jag åt terapin). Men en sak jag insåg för bara en stund sen är att jag kanske inte nödvändigtvis måste rättfärdiga min sorg. Den kanske inte heller behöver vara störst, tyngst och hårdast.

Jag kanske överreagerar som tänker att det är en väldigt mamma-ig sak att tänka och känna. Att jag måste vara den som sörjer mest. Tanken på att mammas inflytande fortfarande slår är otroligt skrämmande.

Det slår mig – jag har glömt bort att säga… pappa gick bort igår kväll. Eller idag, beroende på hur man räknar. För mig är det idag – de flesta andra, igår. Tisdag kväll mellan 19 och 20, skulle jag tro. Pappas fru ringde strax före åtta. Sedan dess har jag grubblat, funderat, gråtit, grubblat och gråtit lite mer. Och så vidare.

Jag vet inte varför jag har det där behovet av att vara värst. Som mamma. Usch. Fy fan, vad äckligt. Det är verkligen ett barns törst efter uppmärksamhet, känner jag. Ett visst revirtänkande också.

Jag har inte lust att låta mamma sträcka sina klor genom tiden och ge sig på min sorg efter pappa. Jag måste hitta ett sätt att sörja honom utan det där behovet att vara värst, att sörja mest och tyngst. Jag måste få min reptilhjärna att fatta att min egen sorg inte blir mindre för att andra sörjer. Hur jävla korkad kan man vara? Herregud.

Fan också. Jävla skit. Det här hade jag inte riktigt förväntat mig – att mamma skulle dyka upp som ett paket med posten och lägga sig i.

Det är dessutom väldigt många dagar kvar till nästa terapisession. Ända till måndag. Hur ska jag bära mig åt med alla de här grubblerierna, nu då?

Och samtidigt har jag ett väldigt stort behov av att träffa mina syskon och pappas fru. De är liksom kittet som håller ihop min familjebild, min världsbild just nu. Utan dem skulle jag vara ungefär tio biljarder gånger så splittrad som jag är just nu. Det är inte jättehemskast i hela världen, men sorg är sorg.

Med vänlig hälsning,
überförvirrad/konfunderad

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet