Som en liten parentes i min bloggiga frånvaro – jag läste en jättebra debattartikel idag som är skriven av en person som lever med psykisk ohälsa. Den handlar om det där med hur omgivningen svarar på ens psykiska ohälsa, och att det inte är ovanligt med rent ut sagt ointelligenta kommentarer som att man kan bli frisk med hjälp av bra kost, motion, yoga och så vidare.
Jag känner att jag vill bidra med min egen syn på det hela, och den är såsom följer.
Det jag tror att väldigt många inte riktigt inser är att det är stor skillnad på psykisk ohälsa och psykisk ohälsa. Eller ska jag kanske säga; psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Det är en sjujävla skillnad på en lättare depression och att leva med exempelvis bipolär sjukdom, schizofreni eller någon annan tung diagnos. En lättare depression kan du bli frisk ifrån – med rätt stöd, eventuell terapi, eventuell medicinering, och kanske dessutom bra kost, promenader och lite yoga ovanpå det.
En psykisk sjukdom blir du inte frisk ifrån. Jag kan ju bara prata för mig själv och den sjukdom jag dras med (jag har aldrig haft en psykos, jag har inte ADHD, Aspergers, Borderline m fl andra sjukdomar), men min sjukdom går inte att bota med hjälp av promenader. Eller yoga, för den delen. När jag är riktigt illa däran går det inte ens att må ens aningen lite bättre med hjälp av detta. Att ens komma på tanken att föreslå något dylikt när all energi jag har går åt till att få kroppen att andas, att lyfta ena lillfingret, då hjälper det inte att äta bra och motionera. Då behöver man ha medicin.
Det är inte det att jag inte tror att de här metoderna har sin poäng och är till hjälp – det jag vill komma fram till är att de inte hjälper i alla stadier. När jag mår som sämst är det ett projekt bara att resa sig upp från sängen eller stolen eller soffan. Att dammsuga finns liksom inte med i leken, ens. Eller att diska. Det kan kräva flera dagar för att samla tillräckligt med energi för att diska en halv disk – sen krävs det flera dagars vila efter den ansträngningen. Att säga åt en person som befinner sig i det stadiet att lite motion, yoga och bra kost kan få en att må bättre är förutom oerhört okunnigt, också rent förolämpande. För att inte tala om att det kan vara väldigt skuldbeläggande – om jag inte gör detta får jag skylla mig själv för att jag inte mår bättre!?
Jag inser naturligtvis att gemene man kanske inte har så stora kunskaper om hur psykisk ohälsa fungerar. Framför allt när det som diskuteras i media oftast handlar om den psykiska ohälsa som de flesta drabbas av någon gång i livet, eller känner någon som har – typ depression, utmattningssyndrom eller liknande. Återigen; det går liksom inte att jämföra en depression som håller i sig i kanske ett halvår, med en livslång psykisk sjukdom som dessutom tar väldigt många liv.
Man jämför ofta med att säga åt en diabetespatient att motionera och utöva yoga, och jag skulle till det vilja lägga jämförelsen med att säga åt en cancerpatient i de senare stadierna av sin sjukdom att ta ett par alvedon och promenera så blir nog smärtan lite mer uthärdlig (i stället för att ta morfin). Ni hör ju själva hur jävla dumt det låter.
Sen är det det där med varför personer med psykiska sjukdomar behöver sina mediciner. Medicinerna behövs därför att vi har någon form av störning i hjärnan som gör att vi reagerar och agerar på andra sätt än vad som är “normalt”. Jag är ingen läkare så jag kan inte förklara hur det funkar (google is your friend), men medicinerna hjälper i alla fall till att normalisera de eventuella kemiska störningar vi har så att vi åtminstone kan må bättre – vara mer stabila, inte reagera och agera så jävla hardcore som vi gör utan. Sen innebär inte detta att vi nödvändigtvis är friska eller normalt fungerande till 100%. För min egen del har jag rätt många känslomässiga grejer som på många sätt stör i mitt övriga liv. Bra kost, motion och yoga hjälper inte mot det heller. Det gör däremot terapi.
Det finns oerhört mycket att säga om det här. Det ni vanliga dödliga friska människor kan göra är att ge fan i att ge korkade råd och i stället ta reda på om det finns något annat personen ni så hjälpsamt vill råda till saker, kan göra eller behöver hjälp med för att må bättre – både i stunden och i det långa loppet. Lite nyfikenhet, öppenhet och förståelse när det gäller psykisk ohälsa skadar inte.
Inte dig och inte mig.