Som ni säkert har märkt skriver jag ganska sporadiskt just nu. Det beror på allt som händer med pappa just nu. Det går åt extremt mycket energi till att bara hantera det faktum att han är så sjuk. Dessutom är jag lite girig och vill behålla det mesta av det som händer mellan honom och mig, för mig själv, faktiskt.
Det där med att ta reda på min historia genom att förhöra pappa gav jag upp för ganska länge sen. Han är så dålig och jag vill inte pressa honom för hårt. Det går ändå – och skulle jag undra något, så finns fortfarande min farbror kvar, och dessutom pappas fru. Och även om jag ett tag ansåg att det var så otroligt viktigt, känns det inte så viktigt just nu ändå.
Det gör däremot jag och pappa. Tillsammans. Jag var där senast idag och vi hade ett jättefint, långt samtal. Dock oerhört privat, känner jag, och för en gångs skull – kanske för att jag själv är inblandad, vill jag också hålla det så.
Egentligen vill jag inte så mycket annat med det här inlägget än att säga; jag har inte glömt bort bloggen. Jag har inte glömt bort er som läser den. Jag har bara så fullt upp med att ha en pappa som dör i cancer, och just nu verkar jag ha behov av att koncentrera mig på det. Det kommer säkert något inlägg här och där, tills han faktiskt har dött, blivit begraven och så vidare. Jag tänker inte lägga någon press på mig själv om att jag “måste” blogga si eller så mycket.
Det kommer när det kommer.