Det är över en månad sen jag skrev senast. Jag har haft fullt upp med att försöka hantera det faktum att jag snart är föräldralös. Ja, jag har ju kvar min pappas fru, men biologiskt föräldralös. Och av någon anledning är det skillnad. Jag vet inte varför. Men min pappa som varit cancersjuk ganska precis två år, står nu inför den resa ingen kan följa med på – sin egen död.
Jag var och hälsade på pappa och hans fru igår. Det är ingen rolig syn, detta att se en person i ett så sent stadie av cancer. Han är mager med svullen mage. Kritvit med en uttalat gul ton – levervärdena är tydligen riktigt dåliga nu. Jag minns att min farfar också var väldigt gul precis innan han dog (när jag var tretton). Därför misstänker jag att det inte är så jättelångt kvar nu. En vecka, kanske tio dagar. Det går ju liksom inte att avgöra. Men han får inte i sig någon direkt mat, utan har börjat få näringsdropp. Men även det gör att det känns som att det inte är så mycket tid kvar.
Jag ska åka dit på julafton också. Det blir inte så långa besök, för det orkar han inte. Men i alla fall en gång till. Därefter får vi se – det beror lite på hur det är på lördag.
Usch.
Jag har så otroligt svårt att föreställa mig en värld och ett liv utan pappa. Att en förälder dör före sina barn är naturligt och det har jag ju alltid vetat – att det skulle bli så. Men som jag tänker just nu; det är stor skillnad på att veta att det kommer att hända vid något tillfälle sen, i framtiden, och att det kan komma att hända i princip när som helst nu. Sen och nu är inte alls samma sak. Att veta att jag kommer att vara föräldralös, utan någon människa som kan berätta för mig om mina första steg, mina första ord, hur det egentligen var i den och den situationen och så vidare, utan någon som man kan ringa till bara för att…
För att inte tala om allt det där om någon som älskar en, oavsett.
Det är också så oerhört märkligt. Detta är andra gången jag genomlever en förälder som dör i cancer. Min mamma dog ju i cancer för snart sexton år sen. Och det är otroligt vilken skillnad det är i hur folk är sjuka och döende. Mammas sjukdom och död var kaotisk. Hon var ju puckad på alla sätt möjliga och vägrade ta emot hjälp, trots att hon under ungefär ett halvårs tid inte klarade av att ta hand om sitt hem eller sina hemmaboende barn (som dessutom var rätt små). Pappa, å andra sidan, tar emot hjälp. Han envisas med att så långt det är möjligt ha ett liv, även som väldigt sjuk. Det är först nu, de senaste veckorna, som han inte riktigt orkar längre. Men de har varit och är sociala så långt de orkar. Igår hade han en snygg morgonrock på sig. Förra gången jag var där hade han en skitsnygg variant av morgonrock på sig. Han ser liksom fräsch ut för att vara så sjuk som han är.
En annan sak som känns väldigt skum med att snart vara föräldralös är det där med identitet. Vem är jag när min pappa är död? Jag har inga barn, så jag har ingen mammaroll. Jag har ingen karl, så jag är ingens kvinna. Jag är sjukpensionär, så jag har ingen yrkestitel att luta mig på. Jag är förvisso både moster och faster, men jag träffar mina syskonbarn så sällan att det är ett under om de yngsta ens minns mig. Och nu kommer jag inte att vara någons dotter heller.
Återigen; jag har ju kvar min plastmamma och mina plastsyskon. För det är jag oerhört tacksam. Men jag har ingen egentlig kontakt med någon av mina släktingar på pappas sida. Jag har en farbror kvar i livet (av tre) och ett gäng kusiner jag bara träffar på släktträffar. Och nu finns det knappt något som binder ihop oss längre, med tanke på att farmor och farfar är borta, samt tre av fyra bröder.
Så här står jag och vet inte riktigt vem jag är längre. Jag har, även om jag och min pappa varit av skilda åsikter om det mesta som rör mitt liv, alltid kunnat lita på att han finns där. Av naturliga skäl kommer han inte att göra det längre, och det känns som att jag står som ett ensamt strå vajande i vinden. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det är lite som att jag måste hitta en egen styrka att hålla mig stabil med i stället för att luta mig emot någon annan.
Om man kan prata om fördelar i såna här sammanhang, så är det att det är stor skillnad på sorg och bipolär-må-dålighet. Det går inte ens att jämföra. Sorg och saknad är en ren, skär känsla medan bipolariteten är rörig, o-organiserad, går mycket djupare och inte ger sig av. Sorg och saknad kanske inte heller ger sig av, men man lär sig leva med den och den hamnar allt eftersom mer och mer i bakgrunden eftersom det trots allt är så att livet går vidare.
Fast sen igen; när mamma dog var den sorgen jag kände då så otroligt besmittad, smutsig och färgad av den extremt dåliga relation vi hade. Jag ägnade fler år efteråt åt att vara arg, bitter och så vidare. Det blev aldrig den där rena, skärande sorgen. Den upplevde jag första gången när farmor dog för… åtta år sen, tror jag.
Nåja. Jag ska försöka vara lite konstruktiv. Jag hade tänkt mig att jag skulle försöka sy det jag ska ha på mig på pappas begravning, så jag slipper bekymra mig om det då. Jag har i alla fall skor att ha på mig, vilket jag är högst tacksam för.