Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag får spader på det här. På riktigt. Herrejävla fucking gud, vad det här är påfrestande. Vartenda uns av energi jag har går åt till att stoppa flödet som i sakta mak börjar spricka igenom alla mina tusentals, miljontals med lager av skydd. Verkligen varenda tusendels millimeter av energi jag har krävs för att hålla allt under kontroll.

Jag är konstant trött. Helt utmattad. De senaste dagarna har min sömn varit lite upp och ner – i torsdags lade jag mig, sov en eller ett par timmar, vaknade pga kissnödig och kunde inte somna om när jag lagt mig igen. Har sovit rätt mycket efter det, och ändå är jag så trött så jag nästan dör. Det börjar kännas lite som att jag bågnar under tyngden av alla tankar och känslor som försöker bryta igenom, och det är så sjukt jävla jobbigt att stå emot.

För nån timme sen eller så var jag ute med Ella. Tack och lov är klockan mitt i natten, och ingen såg när jag bröt ihop och grät. Jag grät bara ett par minuter, max, men ordentligt – sådär fulgrät med fula miner, snor och så vidare.

Det är två saker som ligger bakom allt det här. Terapin, såklart. Och sen att jag bett min pappa att börja skriva ner viktiga saker om min historia – och inte bara min egen, personliga, utan också om hans, min farmor och farfar – sånt där som är viktigt. Hur folk träffades. Vad som gjorde att folk valde si eller så. Hur det kommer sig att, och så vidare. Han har skrivit ett första utkast, och jag har skrivit ned en massa frågor. En del harmlösa, bara för att informera mig vidare, andra mer obekväma och krävande. Jag har ett ganska stort behov av att få reda på hur det kommer sig att två motpoler som mina föräldrar kunde sammanstråla och producera mig mitt i orkanens öga. För att inte tala om en massa annat som följer.

Pappa ringde på förmiddagen idag när jag låg och sov. Han undrade lite när jag skulle skicka mina frågor, och berättade samtidigt att han höjt sin morfindos igen (smärtlindring för hans cancer). Det lät nästan som att han började bli lite orolig när det handlar om tidsperspektiv. Jag var så groggy just när vi pratade att jag inte riktigt hakade på, men jag tänkte på det som hastigast innan jag somnade om, och sedan när jag vaknat igen på riktigt.

Allt det här gör att jag är så trött att jag nästan smäller av. Jag gör allt jag kan för att hålla tillbaka, stå emot, men jag tror att mina känslor så sakteliga börjar trycka på och vill komma fram. Enormt irriterande på sina vis. Jag antar att det är dumt att klaga – men det gör ju inte att det på något som helst vis blir lättare eller roligare. Än så länge har jag inte brutit ihop sådär riktigt jävla hardcore, men jag misstänker att jag kommer att göra det förr eller senare. Usch!

Det jag för ögonblicket grubblar mest på, dock, är om jag orkar hålla mig vaken ett par timmar till så att jag kan tvätta. Jag har tvättid klockan sju, men som det känns just nu skulle jag hellre dö än stanna uppe till dess. Den som lever får se.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet