Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag har ett, i mina ögon, rätt starkt flyktbeteende just nu. Sedan någon vecka, kanske lite drygt, tillbaka. Bortsett från när jag sover, är på dass, lagar mat eller är ute med hunden, sitter jag som klistrad vid datorn. Missförstå mig rätt – jag sitter oftast som klistrad vid datorn. Men normalt sett kan jag göra andra saker också, som att sy till exempel. Nu undviker jag aktivt allt som ger mig utrymme att tänka och känna medvetet.

Till och med när jag skrivit ovanstående smet jag undan till en annan flik för att titta på ett par minuters klipp om Doctor Who. Jag är så motsträvig när det gäller detta att jag nästan smäller av på mig själv. För tillfället är jag så trött att jag nästan dör, och jag har noterat att det är när jag är trött som jag också lättare blir ledsen. Sådär gråt-ledsen.

Jag känner att det här inlägget nog blir både kort och rörigt. Jag känner mig trött och ledsen. Det pågår så mycket nu, och det pågår så mycket tankar som jag inte vill beröra, inte kännas vid, som jag kämpar så stenhårt för att hålla under de där absurda mängderna med lager av fet tjockvadd som är tänkt att skydda mig från det mesta som handlar om jobbiga tankar och känslor. För någon dag sen insåg jag att det här med LCHF – jag kommer att fortsätta äta så, men jag tror inte att jag har energi att lägga helhjärtat på det. Inte om jag ska göra det här andra samtidigt. Vi får se hur det går – kanske hittar jag något bra sätt att kombinera de tu på.

Jag har insett ett par saker sedan igår, faktiskt. Bland annat så insåg jag att det här med att stänga av känslor och så vidare, faktiskt har varit ett aktivt, medvetet val från min sida – fast inte såsom jag tänkt tidigare. Eller ja, både och, kanske. Men det jag tänker på nu handlar om mina tidigare strategier att när något ondsint och jobbigt uppstår/händer, har jag aktivt valt att sätta tvärstopp och medvetet och jävligt hardcore valt att fokusera min energi på något positivt i stället.

Ego-boosting i stället för att bada i självförakt, till exempel.

Det är överlag en extremt skum upplevelse, detta med terapin. Jag skulle verkligen inte säga att jag är deprimerad, för jag känner mig inte så. Men just den här motsträvigheten, den här oviljan att beröra allt jag behöver beröra, den här tendensen jag har att så fort jag kliver utanför dörren hos min terapeut så stänger jag av. Jag gjorde en liknelse vid något tillfälle igår, om att det han gör just nu är att knacka lite på det skydd jag har byggt upp omkring mig – sådär så kanske en itzie-bitzie-pytteliten flisa näsan lossnar. Skyddet är fortfarande intakt, men fortsätter han på det viset kommer hela alltihopa att rämna så småningom. Jag är inte sådär jättetänd på tanken, faktiskt. Fast jag inser ju att det kanske är en positiv sak ändå, i slutänden.

Sen har jag för övrigt påbörjat någon slags dialog med min pappa om min bakgrund. Jag vill veta sånt där som hur farmor och farfar träffades. Hur mamma och pappa träffades. Vi har de senaste åren pratat en hel del om hur mammas familj såg ut, med mormor och morfar och min morbror, och att det var en extremt märklig familj. Men jag vill veta mer – och förhoppningsvis kommer jag att få reda på mer nu.

Usch. Jag är supertrött, känner mig lite sådär trött-ledsen, och tror dessutom att jag börjar få huvudvärk. Undrar om jag ska ta min trötta kropp och gå en sväng med Ella, så att jag kan kollapsa och sova sen!?

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet