Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag går ju – äntligen, sen ett tag tillbaka, hos en kurator. Eller; terapeut, som han säger. Psykoterapeut, till och med. Det är precis det här jag har efterfrågat så länge men inte fått tillgång till förrän nu. Eller ja, kanske nåt halvår tillbaka eller så – minns inte exakt när jag började träffa den här snubben, faktiskt. Oavsett vilket, så har jag i alla fall efter ett ganska långt tag kommit fram till att han är bra. Väldigt bra.

En av mina bästa vänner sade till mig att just psykoterapi tar lång tid på sig innan den börjar ge effekt. Jo, tack, jag har märkt det. Det har tagit lång tid för mig att känna att det faktiskt ger något. Men alltså, det börjar kännas nu. Jag vet inte riktigt vad det är  som känns, eller varför – men det känns. De senaste kanske tre veckorna har jag gråtit fler gånger än jag gjort på minst två år. Bara en sån sak, liksom. Jag gråter inte floder eller särskilt länge åt gången, men bara det att jag faktiskt gör det.

En dryg bieffekt av det hela är att jag blir – är, så extremt spänd. Jag har börjat ha huvudvärk igen – spänningshuvudvärk. Den som kräver absurda mängder värktabletter och muskelavslappnande för att ge med sig, och till och med då tar det minst en timme innan jag kan röra mig någotsånär. Idag har jag ont i hela kroppen efter att jag sovit, troligen för att jag varit spänd i sömnen. Helt värdelöst. Dessutom så drar jag mig för att gå och lägga mig, eftersom det innebär att jag har tid jag o-distraherad kan ligga och tänka. Och det där med att tänka och känna har jag ingen större lust med.

Fast jag vet ju att jag måste. Det är ju bara det att på det stora hela är det inga roliga tankar eller känslor. Men för en gångs skull – I’ll give it that, handlar det mindre om vilken värdelös människa jag är, och mer om att det faktiskt inte alls är konstigt att jag mått som jag mått och mår som jag gör. Men det är så jävla trist att det ska vara så.

Jag har märkt också att