Jag går ju – äntligen, sen ett tag tillbaka, hos en kurator. Eller; terapeut, som han säger. Psykoterapeut, till och med. Det är precis det här jag har efterfrågat så länge men inte fått tillgång till förrän nu. Eller ja, kanske nåt halvår tillbaka eller så – minns inte exakt när jag började träffa den här snubben, faktiskt. Oavsett vilket, så har jag i alla fall efter ett ganska långt tag kommit fram till att han är bra. Väldigt bra.
En av mina bästa vänner sade till mig att just psykoterapi tar lång tid på sig innan den börjar ge effekt. Jo, tack, jag har märkt det. Det har tagit lång tid för mig att känna att det faktiskt ger något. Men alltså, det börjar kännas nu. Jag vet inte riktigt vad det är som känns, eller varför – men det känns. De senaste kanske tre veckorna har jag gråtit fler gånger än jag gjort på minst två år. Bara en sån sak, liksom. Jag gråter inte floder eller särskilt länge åt gången, men bara det att jag faktiskt gör det.
En dryg bieffekt av det hela är att jag blir – är, så extremt spänd. Jag har börjat ha huvudvärk igen – spänningshuvudvärk. Den som kräver absurda mängder värktabletter och muskelavslappnande för att ge med sig, och till och med då tar det minst en timme innan jag kan röra mig någotsånär. Idag har jag ont i hela kroppen efter att jag sovit, troligen för att jag varit spänd i sömnen. Helt värdelöst. Dessutom så drar jag mig för att gå och lägga mig, eftersom det innebär att jag har tid jag o-distraherad kan ligga och tänka. Och det där med att tänka och känna har jag ingen större lust med.
Fast jag vet ju att jag måste. Det är ju bara det att på det stora hela är det inga roliga tankar eller känslor. Men för en gångs skull – I’ll give it that, handlar det mindre om vilken värdelös människa jag är, och mer om att det faktiskt inte alls är konstigt att jag mått som jag mått och mår som jag gör. Men det är så jävla trist att det ska vara så.
Jag har märkt också att det som gör att jag blir ledsen och börjar gråta handlar om mina djur. De jag förlorat. Min lillfis Saga och kungen på huset, Sotis, mattes storkisse. Jag tänker på dem och bryter ihop – men inte ens då några längre stunder. Men det är också vid dessa tillfällen jag märker hur jävla överdrivet, löjligt spänd jag är. Att gråta är som att få orgasm på en del sätt – man spänner kroppen mer än den redan är, och så kan man slappna av i alla fall litegrand, en liten stund, efteråt.
Min terapeut efterfrågar min förmåga att analysera det jag säger. Känslomässiga analyser, alltså. Han tycker att jag är alldeles för intellektuell i det jag pratar om – och det har han rätt i. När jag var yngre var jag betydligt bättre på att analysera, jag hade jättestor intuition och kände av stämningar i ett rum på en tusendels sekund… Men under årens lopp när livet har varit på sitt jävligaste humör har jag varit tvungen att stänga av min förmåga att känna. Det har varit helt nödvändigt att sätta upp en mur så tjock och hög att inga känslor kunnat tränga igenom. Helt av självbevarelsedrift. För att överleva och fungera. Det var flera år när jag knappt klarade av att fungera överhuvudtaget, och när jag tänker på tyngden och styrkan i de känslor jag hade då känns det inte alls konstigt att jag stängde av.
Ibland känns det som att jag inte alls vill träffa honom. Ibland känns det som att jag vill träffa honom oftare än jag gör (vi ses en gång i veckan). Trots att jag ofta upplever en viss prestationsångest när jag är där, trots att jag känner mig ifrågasatt ibland, att han gör mig rädd och förvirrad – så känns det ändå som att han tar emot mig. Jag kan lätt förstå att det kan uppstå en beroendesituation i relationen mellan terapeut och patient.
Just för tillfället, sådär överlag, känner jag mig mest ledsen. Jag kan inte säga att jag känner mig deprimerad eller så. Möjligen att jag har en klump i magen av allmän oro. Inte ångest – oro. Du vet, när det pirrar i magen fast på det dåliga sättet. Obestämbart, ogripbart, och jävligt obekvämt. Och så är jag just ledsen. Ledsen över mig själv, över mitt liv som inte blev vad jag hade förväntat mig eller hoppats på. Ledsen för att jag förmodligen aldrig kommer att kunna leva som jag skulle vilja, oavsett om jag måste umgås med min bipolaritet eller ej.
Det finns så vansinnigt mycket att vara ledsen för, och jag vill inte det. Men jag ska, för min egen skull. Jag bad om detta. Nu har jag fått det och jag tänker nyttja det så mycket det går – efter bästa förmåga.