Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Det här med att återhämta sig i så små steg att man nästan tröttnar innan man hunnit någonstans. Så är det. För att inte tala om att man återhämtar sig lite ryckigt hela tiden. Man tar ett stort bamsekliv framåt när det gäller en sak, men tar minst ett steg bakåt, eller blir i alla fall stillastående när det gäller något annat.

Så är det för mig just nu när det gäller kläder. Där befinner jag mig i ett ganska stort steg framåt, men det innebär att jag blir stillastående i mycket annat. Under alla år jag varit så utfattig att jag inte kunnat betala hyran, elen eller ens mat åt mig själv, har kläder av naturliga skäl hamnat extremt långt ner på listan av nödvändigheter. Jag syr det mesta jag har på mig själv, och har köpt de billigaste tyger jag kan leva med att ha på mig – jag har inte köpt tyg för att jag har tyckt att det varit riktigt snyggt.

Men nu när jag har sökt och fått fondpengar vid ett par tillfällen, har jag faktiskt tillåtit mig att köpa tyg jag verkligen tycker är snyggt. Jag har till och med köpt tyg även på “bara” försörjningsstödet. Det har känts viktigt att få tillbaka den delen av mig själv. Den där jag bryr mig om hur jag ser ut. Och även om jag kanske är missnöjd med min vikt och min kropp, så känner jag mig ändå fin. Jag syr sådant jag tycker om att ha på mig, jag köper bara tyger jag tycker om och trivs i. Jag köper till och med lite nya mönster för att förnya mig och få lite mer variation. Sen ritar jag om och ändrar i en del mönster för att jag vill ha dem annorlunda (dock ritar jag inte egna mönster från scratch; duktig är jag inte).

Ibland önskar jag att till exempel mina föräldrar skulle lägga märke till såna här saker. Men å andra sidan; de har tillräckligt att bekymra sig om helt på egen hand. Pappa är väldigt sjuk och mamma är inte heller helt pigg och kry. De har mycket att bekymra sig för i sina liv, så jag antar att jag inte kan kräva av dem att de ska lägga märke till mina kläder. Men det gör dock inte att det inte vore roligt. Det behöver inte vara något stort tillkännagivande – bara någon liten kommentar någon gång om att “vad fin du är” eller så. Det vore himla roligt.

Men oavsett vad mina föräldrar ser eller inte ser – jag är nöjd med att jag börjat bry mig om hur jag ser ut igen. Att jag har tagit mig råd att lägga pengar på att känna mig fin. Det är lång väg kvar; det tar extremt lång tid att fylla upp en garderob som varit gammal, trasig, sliten, ful och så vidare, helt från grunden. Jag behöver liksom ha i princip allt. Framför allt eftersom jag, även om det går långsamt, går ner i vikt. Bara det här året har jag haft flera par byxor än jag haft på flera år tidigare. Men vi pratar också om tröjor, linnen, skjortor, tunikor, underkläder och så vidare. Det går år och det kostar att införskaffa tyg. Men det är skitkul. 🙂

Det som känns lite smådrygt är att jag samtidigt har svårt att koncentrera mig på flera saker samtidigt. Jag har till exempel oerhört svårt att koncentrera mig på husvagn versus annat boende samtidigt. Jag måste välja en sak i taget, annars går det. Det vore så extremt praktiskt om jag kunde göra flera saker samtidigt, men det verkar inte fungera så bra.

Men som rubriken på detta inlägg säger; detta oändliga schavande fram och tillbaka…

Det är faktiskt ganska tröttsamt.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet