Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Så även för mig eftersom jag trots allt är människa. Det retar mig en aning att jag inte har någon… jag vet inte vad jag ska kalla det. Någon slags rimlig gräns för vad jag hoppas på. Kanske beror det på min situation, kanske på något annat. Jag vet inte. Men jag borde veta bättre – och framför allt, jag borde vara van.
Det gäller möjligheterna att flytta ifrån den här vidriga trappuppgången jag bor i, i det här vidriga huset med mina vidriga grannar. Jag har under en hyfsat lång period drömt om att bo i husvagn. Eftersom jag är skuldsatt är det svårt att hitta annat boende – hyresvärdarna vill inte ta i mig med tång (en ansökan om skuldsanering är inlämnad, men det tar tid innan man får besked har jag förstått). Min egen hyresvärd vägrar låta mig byta lägenhet. Alltså sitter jag där jag sitter utan några som helst möjligheter att påverka mitt boende till det bättre så att jag kan må bättre, trivas, känna mig tillfredsställd med mitt liv och så vidare. Ni vet, sånt där som de flesta tar för givet att de kan påverka.
Under en tid har jag dessutom vetat om att jag skulle komma att få möjligheten att skaffa mig en husvagn. Så länge jag är skuldsatt kan jag inte äga den själv, men sånt går ju att lösa. Jag har hyst sådana absurda förhoppningar om hur och vad för sorts husvagn med tillhörande standby-tält och så vidare, jag vill ha. Och hoppats. In absurdum, på att det skulle komma att lösa sig.
Och när dagen kommer när man får veta, och inser att näh. Jag kommer inte att kunna skaffa mig husvagn med tillhörande standby-tält på det sätt jag vill. Och om jag inte kan få det som jag vill – är det värt att göra det då?
Jag har grubblat och grubblat. Idag blev jag väckt av dörrklockan när jag låg och sov, och efter det tog det evigheter innan jag somnade om. Jag funderade och grunnade och grubblade lite till när jag ändå höll på. Det blev inte mycket sömn, kan jag säga. Inte är jag mycket visare, heller.
Jag borde vara van.
Och det är jag väl, på sätt och vis. Eller nej, inte ens så. Jag är van. Jag är van vid att gå runt och vilja ha saker, att drömma och hoppas, för att sedan på ett eller annat sätt inse att det inte går därför att det ena eller andra sätter käppar i hjulet. Det suger pungsvett och Jimmie Åkessons svettiga överläpp, men jag är van.
Till min fördel får jag väl säga att sånt här gör att jag tvingats öva mig i att hitta andra sätt att hantera saker, att hitta andra lösningar på vad det nu är jag vill ha. Som det här med husvagn, till exempel. Det finns alternativ till min ursprungliga dröm/plan. Det jag egentligen vill, är att ställa mig permanent på en camping med husvagn och ett större standbytält – att bo så, helt enkelt. Detta därför att det är ett rätt enkelt och smidigt sätt att ta sig ifrån lägenheten. Planen var att ha lägenheten kvar, för att ha nånstans att ha mina saker som inte får plats i husvagnen.
Om jag inte kan få som jag vill, kan jag göra såhär;
- sätta min god man på uppgiften att hitta ett torp att hyra på permanent basis
- skaffa en mindre husvagn att resa runt i/campa med sommartid
Det som är absolut viktigast är att komma härifrån. Stressen och pressen det innebär att bo i det här huset är fullständigt olidlig, och det är ytterst få personer som ens kan föreställa sig (ie; mina närmaste vänner som varit med sen början och vet hur både grannar och hyresvärd har behandlat mig).
Så just för ögonblicket står mitt hopp till att hitta ett litet torp någonstans med en liten naturtomt, där jag kan bo med kissarna och hunden, utan att känna den här konstanta stressen och pressen på att vara något som jag inte är, att hela tiden utsättas för provokationer, skitsnack, lögner och förtal av diverse slag…
Lättnaden i den tanken är det enda som håller mig uppe när det gäller frågan om mitt boende.