Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Vissa saker kräver absurda mängder tankekraft. Som att vända ett mynt när det handlar om att gå runt och må dåligt, till exempel. Jag tänker för tillfället på det här med grannarna. De där jävla lapparna i trapphuset har suttit uppe i ungefär en vecka och inte en enda kotte har verkat bry sig tillräckligt för att ta ned dem. Schysst stämning, inte sant!?

Först började jag fundera på om jag skulle ta ned dem och sätta upp en egen lapp och skriva något i stil med att “det räcker nu” eller “nu får ni hitta någon annan sate att gnälla på, jag har tröttnat på att vara er hackkyckling”. Men så tänkte jag att det inte ger någon särdeles positiv känsla, och sen tänkte jag att jag skulle göra något annat. Faktiskt är det i alla fall delvis tack vare en person som ofta kommenterar mina inlägg på Facebook som jag fick arslet ur och faktiskt tog ned lapparna. Sen satte jag upp en egen, handskriven, där det står ungefär “kan alla vi i trappen försöka vara lite glada och trevliga så blir det betydligt roligare att leva“.

Detta innebär inte på något som helst sätt att jag har för avsikt att förlåta mina grannar för vad de har utsatt mig för genom åren. Det förtjänar de inte. Men jag är så sjukt trött på att hela tiden anklagas för än det ena, än det andra. Jag är så vansinnigt trött på att alltid vara rädd när jag ska gå genom trapphuset, för att inte tala om ut på gården. Jag har inget behov att de här kärringarna ska tycka om mig – jag tycker inte om dem, så we’re quite even on that part. Men bara för att man inte tycker om varandra innebär inte det att man måste jävlas så mycket man orkar i tid och otid bara för att man kan och för att man vill göra någon annan illa.

Och faktum är att nu när jag satt upp en helt ny lapp med ett mer positivt budskap, känns det bättre. Jag slipper se skitlapparna – och än så länge är det ingen som har tagit ned min. Faktiskt är det någon som tejpat fast den bättre. Bara det i sig känns otroligt trevligt, även om jag inte vet vem som gjort det eller varför. Men jag väljer att tro att det är någon som liksom jag, är trött på allt detta gnäll i trapphuset. Vi bor i ett hyreshus, inte en… jag vet inte vad.

Så nu kan jag gå runt och känna mig lite smånöjd med mig själv. Det enda jag har att göra nu är bildpresentationen jag ska använda på onsdag när jag ska föreläsa för blivande sjuksköterskor på MDH, och vända dygnet (igen!) inför föreläsning och därefter en kort resa med Ella (vi ska hälsa på mina föräldrar i deras sommarstuga).

Så om ni ursäktar mig – nu ska jag försöka få arslet ur och dessutom sy lite, medan jag passar på att känna mig nöjd med att ha tagit ett litet steg mot förhoppningsvis en stämning i trappen man kan leva med utan att smälla av.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet