Baksidan av det här med att minska dosen av Litium är förstås – liksom det positiva, att man känner mer. Den senaste veckan har varit lite bullrig just på den fronten, om man betänker situationen med mina grannar. Det sitter två lappar uppe i trapphuset som båda är riktade till mig, och jag måste titta på dem varje gång jag går förbi. Det är svårt att låta bli eftersom de sitter i ögonhöjd och det kräver aktivt agerande för att titta bort. Det är vansinnigt drygt.
När jag berättade för min kurator att jag minskat dosen Litium på eget bevåg sade han att medan jag å ena sidan tycker att gråheten och allt som kommer med det är det värsta som finns, kommer jag också att tycka att för mycket negativa känslor är det värsta som finns. Jag höll med om att det är så, och även om jag inte ens är i närheten av hur illa det skulle kunna vara, så befinner jag mig ändå på en plats där det är klart obekvämt och påfrestande att vara.
Jag är lite osäker på om jag fått fram i tidigare inlägg hur otroligt jobbigt det är att ha såna här grannar. Det är alltså två kärringar i trappen – båda bor rakt under mig, som på sina egna sätt jävlas. Den ena gnäller om ljud och lukt från min lägenhet i tid och otid, den andra gnäller på tamejfan allt hon kan komma på. Det är så oerhört låga och löjliga saker de kommer på att gnälla om, att jag och alla jag berättar för, blir alldeles trötta. En och en skulle man kunna rycka på axlarna, himla med ögonen och tycka att de är jättelöjliga, och sen lämna det bakom sig. Sammanlagt, dock, under alla år jag bott här (och framför allt de senaste 6-7 åren), blir det väldigt mycket och sjukt, galet jävla jobbigt att hantera. Framför allt när man inte får någon hjälp.
Jag har funderat lite på vad det är jag tycker är så jävla jobbigt, och häromdagen kom jag fram till att jag bland annat känner mig hotad. Jag känner mig aldrig trygg och säker i mitt eget hem. Jag tvingas (i teorin valfritt, jag vet, men i praktiken inte) vrida, vända och bända på mitt liv för att anpassa mig så att jag ska kunna känna mig så trygg och säker som möjligt (t ex genom omvänd dygnsrytm). Jag känner mig också hotad därför att större delen av den kontakt jag haft med min hyresvärd angående hela den här problematiken, gått ut på att hela tiden försöka försvara mig, förklara mig, eftersom de hela tiden utgår från att jag är den som gör fel. Det är oerhört jobbigt att hela tiden tvingas befinna sig i försvarsställning mot människor som borde vara behjälpliga på ett eller annat sätt.
Just nu känner jag att min positiva flow håller på att rinna mig ur händerna, och det gör mig jävligt orolig. En del av denna positiva flow handlar om att äntligen, efter att i många år utsatts för utfrysning, mobbing, lögner och skitsnack bakom ryggen och så vidare, kunna ta mig härifrån. En positiv flow påverkas oerhört mycket av hur man tänker omkring sig själv och sitt liv, och att oupphörligen utsättas för dessa äckliga kärringars märkliga smutskastning, om och om och om och om igen, kostar mycket i energi och förmåga att tänka positivt.
Därför tänkte jag idka lite mer egoboosting. Den här gången om sådant jag har att glädja mig åt.
Jag är glad att jag har vänner som ställer upp och ger mig en plats att vara på när jag genom min positiva flow kan ta mig ifrån det här huset jag bor i. Jag är glad att det finns ett ställe där jag kan slappna av och vara mig själv i stället för att anpassa mig efter människor med skeva uppfattningar om hur folk ska vara. Jag är glad att det finns sätt att bo på som inte är jättetraditionella och som, trots att jag ännu inte provat, jag tror kommer att passa mig som handen i handsken.
Jag är oerhört glad att jag har mina djur. Relationen till dem kommer alltid att vara ren och oförstörbar. Mina djur ljuger inte (jo, de gör det, men inte om sådant som betyder något – de ljuger om att de svälter och en massa annat sånt 😀 ). Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund och katt. Det ger mer än det kostar, både i pengar, energi, tid och så vidare.
Jag är också otroligt glad att omständigheter (även om de på många sätt också är ledsamma) i mitt liv för att det kommer att bli möjligt för mig att ta mig ifrån det här huset uppstått helt av sig självt. Jag vet fortfarande inte exakt hur det kommer att se ut, exakt vad jag kommer att kunna göra, men jag hoppas sådär så att naglarna skär in i handflatorna, att jag kommer att kunna skaffa mig exakt det jag behöver och vill ha, för att mitt liv ska kunna bli sådär riktigt njutbart.