Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Innan jag ger mig in på att förklara dagens ämne, vill jag bara lite kort prata om läkartiden jag hade inbokad den här veckan. Idag skulle jag träffa min kurator, och när jag anmälde mig bad jag att få dubbelchecka min bokade läkartid i morgon – enbart för att få reda på att jag var dubbelbokad hos läkare och kurator samtidigt. Herregud, så löjligt det kändes.

På promenad med båten

Lite såhär känns mitt liv just nu – det går helt klart i rätt riktning.

Det slutade med att jag smet in några minuter till läkaren för att reda ut det här med mitt Litium. Till min stora glädje var han förstående och accepterande och godkände att jag sänker dosen ytterligare ett snäpp. Sedan förra veckan har jag ätit 2+2 (min högsta dos har varit 3+3). Nu ska jag sänka ytterligare lite och äta 1+2. Jag måste säga att jag gillar min läkare. Han är följsam och lyssnar – men framför allt så hör han vad jag säger och agerar efter det.

Som parentes angående Litiumet så inser jag att det med all största sannolikhet kommer att dyka upp perioder när jag måste justera dosen igen. Det är ok – men nu finns det iaf utrymme att justera på.

Efter de få minuterna hos läkaren träffade jag min kurator. Idag var en bra gång. Jag var impad av att han sade rakt ut att han förra veckan varit både fyrkantig och överreagerat när jag berättade om min justering av Litium på egen hand. Vi pratade inte jättemycket om det, men han var i alla fall öppen om det, och jag höll med om att han överreagerat.

Därefter kom vi in på de intressanta sakerna. Jag har mer eller mindre lovat att inte skriva jättemycket om det vi pratar om – inte för att det nödvändigtvis är privat, utan för att det som eventuellt sägs i kommentarerna kan göra att vissa saker inte tas upp i terapin. Jag köper argumentet, men däremot så kommer jag att ta upp vissa saker. Som till exempel kontentan av det vi pratade om idag.

Att inte synas är att inte finnas.

Att inte synas är att inte finnas. Och när jag tänker närmare på saken så har jag på olika sätt känt mig osynlig i hela mitt liv. Som mycket annat som varit problematiskt i mitt liv, tror jag att detta har med min mamma att göra. Min mamma har varit död i över femton år och kan tack och lov inte påverka mig längre, men under sin livstid hade hon extremt stor inverkan på mig och mina syskon. Detta med att känna sig osynlig tror jag har att göra med hennes egoism, hur hon alltid satte sina egna behov först, och att man som barn (i alla fall jag) var tvungen att anstränga sig i ganska hög grad för att få hennes uppmärksamhet.

Oavsett hur det ligger till med den saken – visst och sant är att det satt tydliga spår i mina känslor inför hur synlig jag är. Jag har ett stort behov av bekräftelse – mer och mindre i perioder, beroende på hur jag mår och så vidare. Men något jag aldrig tidigare funderat på är att det här med hur jag klär mig, till exempel, kan vara ett uttryck för min känsla av osynlighet. Jag klär mig nästan uteslutande i svart, och om det nödvändigtvis ska vara färg – mörka, dova färger. Lika med mitt hår – jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig att blondera mig, därför att då försvinner jag. Jag blir osynlig. Jag har (nästan) provat en gång (blonderat ovanpå hennarött, det skulle bli svart efteråt) och det gör jag aldrig om.

Andra sätt jag märker det här behovet av att synas, är i relationer. Jag håller mig gärna långt ifrån de nära, djupa relationerna – men om jag nu skulle råka vilja engagera mig i en sådan vill jag lämna brännmärken i personens själ. Jag vill att hen ska vara så påverkad av mig att hen aldrig någonsin kommer att glömma mig. Det är svårt att förklara, men det är en sån där intensiv känsla man ofta ser på film. Jag vill göra avtryck, intryck, sådär riktigt jävla ordentligt så det både syns och känns och aldrig försvinner.

När det gäller mitt fotograferande, framför allt mina projekt, vill jag att alla människor omkring mig ska känna lika djupt som jag själv gör inför det jag visar. Jag blir fruktansvärt frustrerad när folk tittar, tycker att det är fint och sedan vänder sig om och glömmer det lika fort igen. Hur kan de inte påverkas? Hur kan något jag har gjort som är viktigt för mig vara oviktigt för dem?

Jag vet inte riktigt hur jag ska komma tillrätta med det där. Om det ens är något jag måste komma tillrätta med.

Nästa sak att ta tag i är morgondagens (som jag trodde var på onsdag) samtal med en handläggare på Försäkringskassan som handlar om den handikappersättning jag sökt.

Håll tummarna för att jag får den beviljad. 🙂

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet