Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Jag träffade min kurator idag för första gången nu i höst. Det kändes som att jag hade mycket att berätta, bland annat det här med min insikt om Litium. Reaktionen jag fick var något helt annat än jag förväntat mig. Inte för att jag riktigt vet vad jag hade förväntat mig, men inte det här.

Kontrast

Han blev jätteupprörd, min kurator. Verkligen jätteupprörd. Han sade om och om igen att det är livsfarligt att experimentera med sin medicinering på egen hand. Och medan jag å ena sidan verkligen kan förstå det, så känner jag mig å andra sidan utskälld och som att jag återigen har gjort fel. Ni vet, på det där sättet att ordet FEL snart kommer att gå på repeat i skallen, på högsta volymen möjlig, med stora, fläskiga, fetstilade bokstäver. Jag är inte där riktigt än, men har jag otur så är jag snart där.

FELFELFELFELFELFELFELFEL.

För att inte tala om att det känns som att han genom sin upprördhet vill hindra mig från att känna att livet har ett värde. Såsom jag har mått det senaste året, såsom allting som gör livet värt att leva, har varit fullständigt bedövat och obefintligt, är inte ett liv som är värt att leva. Jag vill verkligen inte ha det så. Jag vill förvisso inte ha det sådär flackigt och bouncigt heller, och definitivt inte deprimerat. Men gråheten, känslan av att vara ett medvetande som bara förvaras i en kropp, det är inte roligt heller. Alls.

Men visst. Jag inser samtidigt att tankarna jag haft senaste veckan eller så där jag återigen börjat ifrågasätta hur sjuk jag är, inte nödvändigtvis är ett friskhetstecken. Men å andra sidan igen; jag tycker att jag befinner mig på en hyfsat normal, hanterar nivå. Jag hittar inte på några hyss, jag gör inga stora saker som inte går att reparera, jag förköper mig inte på saker, gör inga sexuella utsvävningar (jag har inget sexliv ändå, så det lär knappast hända på evigheters evighet i vilket fall), jag hoppar inte på projekt eller annat som jag inte kommer att kunna avsluta… Det känns snarare som att jag så sakteliga håller på att återfå någon slags hyfsat normal nivå av känsloliv, engagemang och lust att leva.

Det som gör saken väldigt svår att begripa sig på just nu är att jag tror att jag har pms. Jag känner mig lättsårad, ganska grinig, låg och så vidare. Jag reflekterade över det redan igår på väg dit. Det jag känner nu skulle lika gärna kunna vara pms som det skulle kunna vara bipolärt, och det retar mig att det ska vara så svårt att veta vad som är vad. Fast jag tror att det handlar om pms.

Om jag ska flippa ur helt och häva ur mig vad jag känner just nu, så blir jag sur, grinig och irriterad därför att det på väldigt många sätt känns som att omvärlden gör sitt bästa för att hindra mig att må bättre – fast att det är tänkt att framför allt vården ska finnas till för att hjälpa mig att må bättre. Jag både vet och inser att vården har en massa erfarenhet, statistik och sånt på sin sida, och att deras strategi och sätt att få mig att komma närmare målet är annorlunda än mitt eget. Och kanske är det så att det är min inbyggda obalans som gör att jag blir irriterad när jag inte kan få göra på mitt sätt utan att känna mig hindrad.

Såsom det känns just precis nu… ja, jävlars. För ögonblicket undrar jag om det är värt det här, om det inte är bättre med gråheten och frånvaron av känslor. Fast jag vet att jag inte tycker det. Den känslan är nämligen så sjukligt otäck, den att inte känna något, att inte bry sig om något särskilt, att inte ha någon motivation eller något engagemang för något.

Jag vill bara ha balans. Balans och förmågan att känna saker, att kunna njuta av att leva, att ha lusten att göra sådant jag tycker om…

Bläh för att det ska vara så jävla svårt att åstadkomma just det som är normalt för vanligt folk.

  • 11
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet