Vet inte riktigt om jag sovit för lite, eller om jag inte ätit riktig mat på ganska många timmar. Klurigt att hålla reda på ibland eftersom jag äter varm mat en gång per vaken tid, sedan dricker jag fett-te. Oavsett vilket så är jag trött och känner mig ledsen. Jag trodde igår att jag började ta igen mig efter att ha läst det där läkarutlåtandet som var så deprimerande, men jag vet inte… För tillfället känner jag mig mest sjuklig och obotbar.
Jag insåg här för några dagar sen när jag skrev ett brev till min läkare på psyk angående hans läkarutlåtande, att det här med att äta Litium påverkar en aspekt av min bipolaritet. En aspekt. Jag blir inte frisk. Mitt Litium tar bort humörsvängningarna, vilket förvisso är otroligt skönt – men det gör inte att jag bättre kan kontrollera mina rutiner omkring sömn, eller hur jag reagerar på yttre stimuli, eller min stresskänslighet, eller…. Jamen, ni vet.
Och det gör mig otroligt ledsen att inse – trots att jag egentligen redan vet det, att jag är sjuk. Det är som ett stort, fläskigt slag i magen. Att jag dessutom har mitt lymfödem och lättare Hypotyreos gör inte att det blir roligare. Mina underben kommer alltid, i resten av mitt liv, att vara mer eller mindre svullna, jag kommer alltid att vara infektionskänslig, jag kommer aldrig att vilja gå i korta byxor sommartid på grund av den där svullnaden (det är inte snyggt, alltså)… Jag vet inte hur hypotyreosen påverkas av Levaxin i det långa loppet, och/eller hur sjuk man känner sig av det trots medicinering. Jag hoppas att jag ska kunna må bättre av Levaxinet kontinuerligt, men det återstår att se.
Fast det drygaste är förstås bipolariteten. Och jag blir frustrerad, dessutom, eftersom jag tycker att det är så svårt att sätta min bipolaritet i relation till andras. Förtjänar jag att gå runt och må såhär crappigt (till och från – ni vet hur det funkar), eller överdriver jag?
Min boendestödjare tycker att jag borde vara mer snäll mot mig själv. Jag har dock, tror jag, inte riktigt lärt mig hur man bär sig åt. Eller så är det bara det att jag är så vansinnigt inrotad i min föreställning om att jag inte förtjänar det. Att alla år där jag mått som sämst, klantat mig som värst, gjort mina största misstag och så vidare, satt så djupa spår att bilden jag har av mig själv är så smutsig, så trasig och ärrad att jag inte kan hitta någon anledning att belöna mig själv med snällhet. Jag vet inte. Det fick mig i alla fall att gråta, tanken på det. Jag som aldrig gråter.
Jag hade någon bra tanke med det här inlägget när jag började. Något i stil med att det känns som att livet är för litet. Samtidigt som det är för stort. Och att jag upplever en ganska stor avundsjuka på människor som är friska. De som klarar av att leva sina drömmar, som faktiskt klarar av att ta hand om både sig själva, partners, ungar, vänner och så vidare. Själv sitter jag och kan inte göra något av det jag vill, därför att a) jag inte har energi och ork, b) samhället inte tillåter det på grund av denna frånvarande energi och ork som gör att jag inte kan tjäna egna pengar, c) [fill in the empty spaces].
Näh. Jag tror att jag ska göra något att äta, så kanske jag lyckas tänka annorlunda sen. Håll tummarna, för det här är fullständigt jävla olidligt.