Min god man och min boendestödjare har övertalat mig om att söka sjukersättning. Jag kan egentligen ingenting om det, men under processen som är ganska nystartad märker jag att det är en ganska deprimerande syssla. Jag har just läst igenom läkarintyget från min husläkare, och trots att jag både förstår och vet att allt beror på hur läkarna uttrycker sig i intygen, är det ändå extremt jävla deprimerande att läsa om sig själv i så sjukliga ordalag.
Så nu sitter jag här med ett visst mått av panik och ångest och undrar om jag någonsin kommer att se skymten av vad som ens kan påminna om ett tillfredsställande liv. Jag har redan för länge sen accepterat att jag med stor sannolikhet inte kommer att jobba igen – i alla fall inte på ett traditionellt sätt som anställd med arbetstider mellan 8 – 17. Jag har också accepterat att jag förmodligen aldrig kommer att kunna skaffa mig saker jag verkligen, verkligen vill ha – som till exempel bil, hus på landet och så vidare. Det är inte ens säkert att jag kommer att kunna skaffa mig en hund den dag Ella inte längre finns.
Och det är just det här… de här sakerna man vill ha, som alla andra tar för givet och bara gör. Jag är ok med att inte vara stenrik – det handlar inte om det. Det handlar om valfriheten att kunna utforma sitt liv på ett så tillfredsställande sätt som möjligt, utifrån de förutsättningar man har. Och nog för att jag är bipolär och kanske inte tänker rationellt alla gånger, men jag tror ändå att jag har hyfsat bra koll på mina begränsningar.
När man läser såna här saker om sig själv känns det drygt att behöva syna sig själv i sömmarna genom någon annans ögon. Oavsett om intyget är skrivet i samråd med mig eller ej – det är ju till för att ge en så dålig bild som möjligt av mig och min hälsa. Och jag känner hur jag blir stel, hur jag får svårt att andas, klumpen i halsen växer till extrem storlek, och jag känner hur varenda negativ tanke och känsla jag har om mig själv kryper fram ur sina mörka vrår och sätter sina infekterade, variga, äckliga klor i mig.
Fy fan, vilken värdelös människa jag är.
Extra frustrerande blir det när jag för första gången på en rad år har planer och drömmar. Jag har en plan för hur mitt liv ska se ut om ett par år, men när jag läser det här läkarintyget blir jag bara ledsen och tänker att det nog aldrig kommer att hända eftersom jag är så sjuk av mig och inte klarar av någonting.
Och så tänker jag – om jag inte kan få ett liv som ger mig någon tillfredsställelse, vad tjänar det då till att leva? På riktigt. Om det av en eller annan anledning är så att jag till exempel inte kan få möjligheten att bo på ett sätt där jag inte har grannar vägg i vägg och ovanför eller under mig som retar sig på minsta lilla ljud från min lägenhet – då har jag inget bra liv.
Om jag inte har möjlighet att förändra mitt liv till något jag själv upplever som bättre, för att samhällets regler inte tillåter det (läs; socialen, FK, AF m fl.) – då har jag ingenting alls att se fram emot. Jag vet inte hur många gånger jag fått för mig något, börjat så ett pyttelitet hopp som sedan grusas, och jag trycks tillbaka ännu längre i denna eviga tristess som det ändå är att gå hemma. Missta inte det för förmåga att jobba, dock. Men det handlar inte bara om jobb, det handlar om ganska materiella saker som boende, ekonomi och så vidare. Jag tycker att jag förtjänar att ha det bättre än jag har det, men vid de flesta tillfällen verkar jag och samhället har skilda åsikter i frågan.
Så kan någon berätta för mig hur jag ska bära mig åt för att hitta någon slags vettig anledning att leva? Jag står inte på kanten till något stup, om ni nu tror det – jag känner mig mest bara ganska hopplös och svävande. För att inte tala om värdelös. Tänk om jag inte får sjukersättning? Då är jag inte god nog för det heller.
Fi fan.