Mitt liv har stått helt still i en hel rad år. Eftersom jag mått så dåligt, varit i så dåligt skick och så vidare, har jag inte kunnat jobba. De få gånger jag eventuellt kunnat tänka mig att göra något pyttelitet, har jag inte kunnat, eftersom socialen drar av allt jag tjänar. Det är så jävla dumt – man får inte jobba när man går på soc, men de vill att man ska jobba.
Poängen med det hela är att jag inte kunnat ta mig framåt alls, eftersom jag inte får göra något av det jag vill, och det både socialen, AF och FK förmodligen skulle vilja att jag gör, är att arbetsträna på ett så förnedrande sätt som möjligt. Jag kan säga på en gång och rak arm, att det gör jag inte. Så är det bara.
Min god man och min boendestödjare idkar för tillfället projekt övertalning av mig, att söka sjukpension (jag kommer inte ihåg vad det heter nu för tiden). Om jag gör det och får det, kommer jag att kunna ströjobba och tjäna nån liten extra slant, jag kommer att kunna plugga – och förmodligen kommer jag att kunna söka diverse stipendier, fondpengar och så vidare, utan att bekymra mig för huruvida jag får behålla det eller ej. Det är i alla fall så jag har förstått det hela. På det viset kan mitt liv bli något roligare.
Det jag kommer att skriva nu kommer att låta extremt skumt. Jag har ett kommande dödsfall i familjen i antågande – inte nu, inte i morgon eller ens nästa månad. Framöver, helt enkelt. Kanske om ett år eller möjligen två – ingen vet. Det är en nära anhörig, och jag kommer att få ett arv. Större delen kommer att gå åt till att göra mig skuldfri, vilket är oerhört tacksamt. Men efter det – och jag hoppas verkligen att det kommer att finnas pengar kvar, så tänker jag säga upp min lägenhet, köpa mig en husbil och måla om, och sen tänker jag kuska land och rike runt.
Missförstå mig rätt, nu. Jag hyser ingen önskan om att den här personen ska dö – det är en nära anhörig som betyder oerhört mycket. Men det finns ingen återvändo, och ponera att det blir en slant kvar efter att mina skulder är betalda – jag kan lika gärna göra något roligt för de pengarna, som att göra något annat.
Jag vill kunna ringa kompisar i andra städer och säga tja, jag är i stan ett par dagar. Jag står parkerad där och där, kom förbi och häng ett tag för all del. Jag vill kunna ställa mig vid havet och sitta på kvällen med en kopp te och lyssna på vågornas skvalpande. Jag vill kunna köra på en motorväg och stanna till på en rastplats och sova några timmar för att jag är trött. Jag vill kunna ta färjan över till Gotland på både Almedalsveckan och Medeltidsveckan. Jag vill kunna åka upp till Norrland och gå med Ella i fjällen. Jag vill kunna sitta och plugga i olika städer varje dag. Jag vill kunna gå på museum och gallerier utan att vara hemifrån länge. Jag vill kunna gå på livsstilsfester utan att oroa mig för att jag måste hem och ta ut Ella. Över vintern vill jag kunna ställa mig på en camping och liksom bo under de kalla, snöiga månaderma.
Jag kan inte se en enda nackdel med det här. Trångt – ja, visst. Men å andra sidan, friheten man får känns oslagbar.