Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Ja, jävlars, hörrni. Nu är det tydligen hardcore genomgång av diverse känslor, märker jag. Innan jag börjar skriva om min rädsla, måste jag bara få säga att jag har haft kanske tre veckor där jag mått ganska bra rent fysiskt. Eftersom jag börjat äta Levaxin hoppades jag att det skulle fortsätta av sig själv, men nu är jag helt slut i kroppen igen.

That aside; let’s hit the real business. Rädsla. Och då menar jag inte rädsla på samma sätt som min ormfobi, även om den är nog så tröttsam på sina vis. Nej, jag menar riktig rädsla. Den där som gör att det lilla barnet inom en kryper ihop och tar skydd. Den som gör att man i stället för att utsätta sig för de saker man räds, hellre backar och gömmer sig innanför sitt skal för att slippa hantera alla känslor som liksom hör ihop med rädslan

Det mesta jag är rädd för handlar om sådant som att bli förbisedd, att inte vara viktig, att inte räcka till, att inte duga eller vara värd kärlek för den man är, men också att bli lämnad, övergiven, att vara ensam på fel sätt… Jag skulle förmodligen, om jag ansträngde minnet över och bortom min förmåga, kunna berätta otaliga historier om situationer och sammanhang där jag känt mig utsatt, övergiven, lämnad, oviktig i varierande grad… Men också lika många historier om sammanhang och situationer där jag haft absurda krav och förväntningar på mig, uttalade eller outtalade, där jag känt mig otillräcklig och i största allmänhet dålig för att jag av en eller annan anledning inte kunnat, velat eller trott det möjligt om mig själv att jag skulle kunna leverera. Det är inte förrän i vuxen ålder (35+) jag blivit kapabel att börja skjuta den typen av krav ifrån mig.

bloodstained_line

Att vara rädd för den här typen av saker ger ganska tydliga effekter på hur man (läs; jag) väljer att leva, reagera och agera. En effekt är till exempel att jag hellre än att låta mig såras, väljer att ha stora avstånd mellan mig själv och andra människor. Även i mina nära relationer försöker jag ha ett så stort avstånd som möjligt. Dessutom är det ett aktivt val att hålla mig så ensam som möjligt utan att bli helt isolerad. Ensam är stark – det är något jag lärt mig, och något som bevisas för mig om och om igen. Det här att man är starkare i grupp… i min värld är det bullshit.

En annan effekt har med svaghet att göra. Jag tycker inte om att visa mig svag – punkt. Känner jag mig utsatt på något som helst vis, slänger jag upp en mur omkring mig som reflekterar tillbaka på vem det nu är som gör/säger det som får mig att känna mig sådär drygt svag, och döljer det jag själv känner. Ofta visar jag i stället upp någon otrevlig sida jag har för att skydda mig och hålla ihop skalet jag har omkring mig.

dark_left

Märkligt nog finns det andra sätt jag inte alls är rädd. Jag är nog mer försiktig nu än för femton år sen, men när jag var yngre slängde jag mig handlöst ut i olika saker utan att tänka på konsekvenserna. Till och med när jag gett mig själv varningar – och i efterhand känns det jävligt surt att ha gjort somliga saker, trots att jag fick (gav mig själv) en så saftig varning att jag allvarligt övervägde att låta bli.

En till sak att gå runt och vara rädd för är frågan om hur sjuk och trasig jag är. Ofta, sådär till vardags, tänker jag att jag i alla fall är någotsånär funktionell. Jag är social och trevlig när jag handlar på Ica, möter folk när jag är ute med hunden, sitter på tåget eller bussen – jamen, ni vet. Men sen andra gånger tänker jag att jag måste vara så vansinnigt jävla trasig, och även om jag kanske inte skulle benämna det rädsla så stör det mig att jag inte har något sätt att förhålla mig till trasigheten. Jag har ingen skala att mäta den mot – det är bara min troligen felaktiga uppfattning som säger att jag är flera kilometer under botten på en sån skala (om det ens finns en sån), medan jag å andra sidan är helt övertygad om att det finns de som har det ännu värre och är ännu sämre än jag.

Hur mycket har jag rätt att lida för den bakgrund jag har, liksom!?

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet