Som fortsättning på mitt förra inlägg kommer här början på mitt nya projekt; att gå igenom känslor och filosofera över dem. Det första inlägget i den serien tänkte jag tillägna min ilska som min kurator har noterat och kommenterat flera gånger. Nånstans lär jag ju börja, inte sant? 🙂
Jag satt och funderade en hel del i natt just över det här med ilska och kom fram till att det finns ungefär en biljard anledningar att bli och vara arg.
Jag blir arg när
- någon inkräktar på mitt känslomässiga utrymme. Det kan innebära lite vad som helst, men till exempel hur min morbrors kollegor tog sig friheter med både begravning och begravningskaffe utan att förhöra sig med mig först. Eller som när mina föräldrar haft åsikter om hur jag reagerat vid större, väldigt jobbiga händelser i mitt liv. Mina reaktioner skiljer sig åt beroende på situation och personer, men jag blir vansinnig när folk kliver rakt in i mitt personliga känslomässiga utrymme utan att be om lov, utan att fatta när de tagit den där tusendels millimetern för långt.
- när jag riskerar att förlora något av det lilla jag har kvar som ens kan påminna om delar av ett normalt liv. När jag mådde som sämst och hade som minst pengar, förlorade jag i princip allt som var viktigt för mig. Det innebär att det lilla jag har kvar blir så oerhört mycket viktigare och jag blir dels arg, dels jävligt rädd när jag av en eller annan anledning riskerar att förlora något av det. Att leva på försörjningsstöd gör inte saken särdeles mycket bättre, eftersom man inte får ha något utöver det absolut viktigaste – och tro mig, det är inte mycket.
- när någon tar sig friheten att berätta för mig hur jag ska vara, bete mig, vad/hur jag ska göra, och så vidare. Det här är min pappa expert på, och jag har ägnat många år åt att försöka få honom att förstå att vi fungerar på olika sätt, men han är väldigt fyrkantig på sina vis vilket blir extremt tröttsamt i längden.
Det här inlägget tar tid att skriva, därför att jag måste tänka och känna efter så sjukligt mellan raderna. Det är tre punkter på listan och det känns väldigt lite – men å andra sidan; varje punkt innefattar så oerhört många delpunkter, reaktioner, ageranden och så vidare, att det skulle krävas minst en doktorsavhandling för att få med allt.
När jag skriver inser jag att en i alla fall för stunden stark känsla är tomhet och att mycket av min ilska grundar sig i… vad jag upplever som omgivningens oförmåga att acceptera och hantera det som är jag. Vad det nu är. Det känns ibland som att det ställs såna krav på att jag ska vara något jag inte är, och jag kan inte det. Jag har på det senaste funderat en hel del på teater och att jag är så imponerad och fascinerad över människor som kan kliva in i en annan roll. Jag kan inte det. Jag kan bara vara den jag är, och trots att jag som barn och tonåring spelade en hel del teater, tror jag inte att jag som vuxen skulle vara kapabel att spela en roll, oavsett om det är på en scen eller ej.
Den sista insikten för det här inlägget slog mig precis nu. Avundsjuka. En del av min ilska grundar sig i avundsjuka på att alla andra har mer eller mindre fulla liv, medan jag inte upplever att jag har det. Jag lever på existensminimum, jag kan inte göra något annat än gå hemma och pilla mig i naveln, jag får inte göra något av det jag vill, jag har varit och är fortfarande i rätt dåligt skick, jag har ingen familj bortsett från mina djur, jag har ingen partner, jag har inga barn.. Och det är så fruktansvärt jävla orättvist att större delen av “alla” faktiskt har allt det jag vill ha, och det är fullständigt naturligt för dem.
Min situation är onaturlig, och det är också något som gör mig arg.