Jag träffade min kurator idag igen. Återigen påpekade han att det verkar som att jag egentligen inte vill vara där, att jag ryggar tillbaka från när han frågar hur/vad jag känner inför det vi pratar om, att det är som att jag helst vill springa åt andra hållet. Jag kan inte säga att han har fel, men det gör mig rädd att han ska vilja avsluta kontakten.
Mitt problem är att mina känslor är som ett stort, öppet, infekterat, varigt och allmänt guckigt och snuskigt köttsår. Jag har alienerat mig själv från det genom att sätta upp massiva murar mellan mig och det här äckliga köttsåret. Det är ingenting jag egentligen vill titta på eller ens kännas vid, men jag behöver göra det. Om jag någonsin vill ha ett fungerande känsloliv ever again, behöver jag ta på dem, smaka, känna och uppleva dem så att antingen jag själv eller de kan förändras – förhoppningsvis till det bättre.
Tyvärr är det ingenting jag klarar av att göra på egen hand, därför att jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur jag ska ta mig förbi de här murarna. De är så höga och massiva att kontaktytan mellan mig och mina känslor har suddats ut. Jag har inte längre någon kontakt med mina känslor.
Vilket i sig är högst märkligt. När jag var yngre hade jag väldigt bra kontakt med mitt känsloliv. Jag var oerhört intuitiv och läste av stämningar i ett rum på nolltid. Men det är klart; har man genomlevt det jag gjort blir det kanske naturligt så att man till slut stänger av därför att det inte går att existera i ett konstant tillstånd av allt det känslokaos jag upplevt.
Hela upplevelsen av att träffa min kurator påminner mig väldigt mycket om att träffa min mamma, faktiskt. Det finns ju givetvis gigantiska skillnader, men jag minns särskilt en gång när jag och min äldsta lillasyster var och åt middag hos mamma efter att vi återfått kontakten efter ungefär ett år när jag och mamma blev osams och hon sade upp kontakten med mig. Jag och syrran var i alla fall där, och på väg därifrån insåg jag att jag knappt mindes vad vi pratat om. Det tog liksom emot att minnas, det var som ett extratjockt lager av fetvadd som lade sig över tankarna, känslorna och minnena från middagen. Och så var det alltid att träffa mamma. Och så är det att träffa min kurator också – jag har svårt att hålla kvar det vi pratat om i tankarna, känslorna och minnet.
Det kanske förklarar varför jag har så få minnen av min barndom, och varför jag har så svårt att minnas sådär överlag. Jag har till exempel ingen aning om hur vädret var förra sommaren, trots att jag i princip konstant gnäller om det är för varmt – och det är nästan alltid för varmt på somrarna, om det inte är en regnig och kall sådan. Jag har svårt att räkna bakåt i tid – när hände vad? Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis vara relaterat, men i alla fall.
Eftersom jag i grunden i alla fall försöker vara en positivt lagt person, försöker jag tänka att jag lever i stunden så gott det går. Att gårdagen inte spelar roll, därför att jag är här och nu. Och på sätt och vis funkar det ju och är effektivt. Ett problem är dock att jag ibland upplever att jag mest svävar omkring utan något att hålla fast vid, utan förankring.
Något intressant som har kommit upp är att min kurator ser väldigt mycket ilska hos mig. Och att det är antingen eller – antingen är jag inte arg, eller så är jag arg. Det är nog med sanningen överensstämmande i ganska hög grad, ja. Jag har alltid upplevt det som att jag är väldigt snäll och väldigt mjuk och låter folk gå väldigt långt med mig innan jag brister och blir skitförbannad. Sådär som i att man kan pusha mina gränser väldigt långt, men har man tagit den där tusendels millimetern över gränsen är det kört. Tack och lov är det ytterst få människor som kan göra mig så förbannad, för när jag väl är där är det inte roligt att vara i närheten. Min kurator, dock (jag måste verkligen hitta på ett bra smeknamn), ser mer ilska än jag gör själv, tror jag.
Jag tror att jag ska påbörja ett litet projekt. Att regelbundet skriva om en känsla och försöka klura ut så mycket jag kan om det. Min kurator tycker att jag borde visa/känna mer när vi sitter och pratar, men det tar oftast tid för mig att komma dithän att jag exempelvis gråter. För att inte tala om tillit. Vilket får mig att osökt tänka på att han har en tendens att ibland när vi pratar, få ett så empatiskt uttryck i ansiktet att bara det i sig skulle kunna få mig att vilja gråta. Så småningom kommer jag säkert att göra det där, men än så länge har det inte skett. Jag gråter extremt sällan, överlag. Tror jag har gråtit två eller kanske tre gånger det senaste året.
Jaja. Nu ska jag sluta skriva för ögonblicket och göra mig något att äta i stället. Och fortsätta fundera.