Jag började ju äta Levaxin för några dagar sen. Min husläkare sade att det kan ta ett par veckor innan man börjar märka av någon effekt, men det verkar som att jag i likhet med de flesta andra mediciner som gör skillnad för mig, redan märker av det.
Det är jättesvårt att veta om det är en placeboeffekt eller äkta vara. Det är inga stora saker, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till dem och tycka att det känns bättre. Att jag känt mig bättre i kroppen – mer ork och så vidare, det hände redan innan och det tänker jag attribuera mig själv mer än något annat faktiskt. Utan Levaxin skulle jag förmodligen känna mig sämre inom ett par veckor igen, så jag hoppas att det håller i sig och blir ännu bättre och återgår till ett normalt läge. Men sen är det lite annat också.
Till exempel så tycker jag att jag mår lite bättre. Livet känns inte fullt lika hopplöst som för några dagar sen. Att säga att det helt plötsligt är fantastiskt är att ta i, men det är inte fullt lika mörkt. Pressen från allt och ingenting, sant eller påhittat… det känns som att det har lättat aningens, aningens litegrand.
Jag känner också att min motivation har vaknat igen. Den har varit rätt död under väldigt lång tid, så att känna livstecken från den är ju onekligen lite småkul. Jag ska inte säga att den dansar hysteriskt, men det rycker lite i motivationsnerven.
Om det här fortsätter så kanske det till och med kan bli någon slags normal människa igen, även av mig. Det trodde jag aldrig skulle hända, om jag ska vara ärlig. Jag är fortfarande skeptisk, och jag tänker inte lita på att de små förbättringar jag känner är faktiska och sanna förrän det gått längre tid. Minst en månad, helst flera månader.
Men kan ni fatta – herregud, tanken på att kunna känna sig lite normal igen är… well, låt oss bara konstatera att förr eller senare kommer jag att grina som ett barn av ren, skär lättnad.