Det här är ett rätt nytt fenomen för mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på när jag började höra skumma saker, men det händer lite då och då sen kanske ett halvår tillbaka eller så. Och hör… det är en sanning med modifikation.
Jag har funderat på hur man bäst ska beskriva det hela, och har kommit fram till att det är som att öronen ser konturerna på ett ljud som inte är där. Det bara låtsas vara det. Typ. När jag har mina hörselhallucinationer är det som en radio som spelas på så långt avstånd att jag inte hör själva ljuden, jag hör det som borde vara ljud. Det är som att… behållaren för ljudet, formen av ljudet, finns där, men innehållet – det vill säga, själva ljudet i sig, inte gör det. Det är som att öronen ser ljudet – konturerna, inristat i glas, men jag hör inte egentligen. För det gör jag inte. Det finns inga ljud där, men jag hör/ser att en radio spelar. Eller som nyss; det var som att sitta och höra när Cityfestivalen är i full gång nere på stan – ett sorlande, ibland enstaka specifika röster, lite musik och annat. Fast inget ljud, bara konturerna, ramarna, behållarna.
Förstår ni hur jag menar?
Jag fattar ju att det låter helt koko. Det tycker jag med. Men å andra sidan; om jag betänker hur jag associerar mellan saker och hur jag kan höra färger i folks röster, se ljud och smaker… Då är det inte så himla konstigt ändå, kan jag tycka. Och jag är fullt medveten om att det inte är något annat än min hjärna som spelar mig spratt.
Och jag kan inte låta bli att fascineras och förundras över hur otroligt skum den mänskliga hjärnan är som kan komma på såna här hyss.
Jag menar; tänk er bara… Där sitter jag och gör vad jag nu gör och helt plötsligt börjar en radio spela nånstans så långt bort att jag egentligen inte hör, men hör ändå. Och musiken som spelas är så fruktansvärt dålig, men just precis där och då hör jag melodin så extremt tydligt, fast att det bara är konturerna av ljudet jag “hör”.
Och det lustigaste av allt är att för ungefär ett halvår sen var jag och kollade min hörsel eftersom jag i hela mitt liv upplevt att jag hör rätt dåligt. Jag behöver ha hög volym på tv’n för att höra, framför allt om det jag ser är engelskspråkigt. Jag föredrar (förutsatt att man är nån annanstans än här med de här knäppa grannarna) att lyssna på musik på hyfsat hög volym för att kunna kliva in i musiken och uppleva den helt. Men enligt hörseltestet hör jag faktiskt rätt bra, vilket förvånade mig oerhört. Jag var öronbarn som liten och enligt min pappa var jag närapå döv ett tag som typ tvååring eller så. Jag hade rör i öronen jämt under flera år. Detta kombinerat med dessa hörselhallucinationer är onekligen smått underhållande.
Bortsett från det är jag allmänt trött. Mina sovrutiner de senaste dagarna har varit väldigt upp och ner. Jag är fruktansvärt dagvill, men jag tror att det är torsdag nu. Det kommer att vara tors… nejmen, det stämmer ju inte!!!?????
Tur för mig att jag iaf vet att det är nån dag kvar innan jag ska träffa min kurator igen. Så jag hinner gå vilse i tid åtminstone en gång till. Herregud.