Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det har varit upp och ner länge nu. Ända sen jag började känna mig fysiskt sjuk till och från i mars förra året fram till nu. Kontinuerligt upp och ner. Det har varit så många lösa trådändar men ingen början och inget slut. Fullständigt jävla omöjligt att veta vad som är vad.

Jag har lyckats dela upp mitt kaos i framför allt tre, men kanske tre och en fjärdel till fyra delar, beroende på hur man räknar.

  • bipolariteten
  • sjuklighetskänslor
  • pms/mens
  • lymfödem (fjärdedelen eller nummer fyra)

wavey_ball

Sjuklighetskänslorna och pms’n hör ihop, det är jag ganska säker på. Min p-stav upphörde att fungera i juli, varpå jag har gått och dragits och brottats med svår och dessutom väldigt varierande pms sedan dess – ungefär 2 – 2,5 veckor i månaden. Dra av en vecka för själva mensen så har vi ungefär en vecka kvar att vara “normal”. Sådär var det jämt när jag var yngre. I vilket fall har jag efter absurda mängder tänkande kommit fram till att det här troligen hör ihop med mina sjuklighetskänslor. Och när jag började läsa på om Hypotyreos insåg jag att det kan påverka just pms och mensblödningar – vilket fick mig att bli väldigt övertygad om (tillsammans med en rad andra saker) att det är just sköldkörteln som strular.

Efter mycket om och men och rätt många besök och telefonsamtal med min husläkare – för att inte tala om all tandagnisslan och annat lidande, har jag och läkaren i samråd kommit fram till att det troligen är sköldkörteln som spökar. Om det innebär att det nödvändigtvis är Hypotyreos har jag ingen aning om, men jag har i alla fall fått Levaxin som jag ätit under några dagar. Än så länge är det för tidigt att säga om det ger effekt – jag lär nog få vänta ett par veckor innan jag börjar märka någon egentlig skillnad. Visserligen tror jag att det beror på en placeboeffekt, men jag har orkat gå längre promenader med Ella än jag gjort på länge – och då menar jag rejält längre.

Just nu är det mest mina sovrutiner som är röriga. Sömnen i sig är det inga problem med, utan när jag sover. Jag blir alldeles dagvill, även om jag är högst tacksam över att slippa se grannkärringarna. I den rytm jag är nu behöver jag inte se någon av dem alls, om det inte sker av misstag förstås.

Det finns en massa annat att skriva om också, men det får bli sen. Jag håller på att förhoppningsvis vänja mig av med mitt flyktbeteende (tv-serier) så jag törs tänka och känna, åtminstone i någotsånär normala mängder. Vi får se hur det går.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet