Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det här är ett inlägg jag velat/behövt skriva i flera dagar, men jag skjuter på det därför att det är så jävla jobbigt att ens vara medveten om skiten. Jag träffade min än så länge ej smeknamns-givne kurator i fredags, och jag hävdar återigen att han har potential att ge mig terapi som faktiskt gör skillnad på riktigt – men också att få mig att må crap, troligen under lång tid.

Missförstå mig rätt. Jag mår tillräckligt dåligt helt av mig själv just nu – och den här gången kan jag inte skylla på pms eller något annat, utan det är bara jag. Naket, rått och oförvanskat är det jag som mår apa, utan hjälp någonstans ifrån. Inte ens mina grannar har något att göra med saken, och det i sig är ett under eftersom bara deras existens brukar vara oerhört behjälplig i att få mig att gå under ytan. Enbart på grund av det borde jag sky mina fredagsmöten med kuratorn, men jag måste hysa någon slags tro på hans kompetens eftersom jag går dit trots att det vi pratar om – och då har vi bara skrapat lite, lite, lite på ytan av ytan, gör att jag går runt och känner mig väldigt, väldigt o-glad.

Det vi har konstaterat so far är att jag har väldigt många lager av… tja, vad man nu vill kalla det!? Skydd? Murar? Och att jag har svårt att få tillgång till mina känslor. Att jag har mycket känslomässigt skydd uppe visste jag redan om, däremot att det gör att jag får svårt att få tillgång till mina känslor är något jag inte har hört förut. Och med min misstro mot folk överlag, får det mig att tro att den här kuratorn antingen är väldigt skicklig, eller… något annat. Tanken försvann.

Jag märker att jag helst inte tänker så intensivt på vissa saker. Som till exempel när han frågar mig hur jag känt/känner inför en viss situation. Ibland vet jag inte – eller så känner jag ingenting alls. Jag förstår att det är ett skydd, men tanken på att städa undan det och undersöka vad som finns på andra sidan är mer än skrämmande. Det finns ju en anledning till att alla lager av skydd finns där – för att låta bli att känna, reagera och kanske agera. För att fungera hyfsat normalt är min naturliga reaktion att låta bli, att låta skydden och murarna stå kvar där de står…

Men jag inser att det är dags att tjuvkika och göra något åt det här eländiga livet jag har. Det finns inte mycket i det som är värt att ropa hurra för.

Och det är lite av det som är poängen med det här inlägget. Jag har haft ett litet tag när jag har mått rätt dåligt. Vissa dagar har jag trott att det varit pms medan andra dagar inte. Somliga dagar tror jag att det är för att jag har sovit dåligt eller för lite, eller nu sen det började bli i alla fall något varmare ute – grannkärringarna. Jag har också trott att det beror på min totalt obefintliga ekonomi, att min telefon dog för några veckor sen och jag var tvungen att ta av pengarna jag fått att tatuera mig för, för att köpa en ny (Huawei, för den som undrar). Jag måste ju ha en telefon, liksom.

Det finns så oerhört många anledningar till att må dåligt, och jag förstår att det är allihop och fler därtill. Och därför är jag också så otroligt trött och ledsen på mitt liv. Jag har ingenting jag vill ha, bortsett från mina djur – och inget av det jag vill ha verkar tillgängligt, enbart därför att jag är ett psykfall tillika skuldsatt.

Och har jag inte möjlighet att få det jag vill ha – och tro mig, det är inga stora, avancerade saker… då vette fan om jag ens tycker livet är värt att leva. På riktigt. Varför ska jag leva om jag konstant ska gå runt och vara olycklig för saker inte ens vården kan göra något åt? Folk gnäller på att vården måste göra mer när det gäller självmord, personligen tycker jag att samhället borde bli lite mer hjälpsamma när det gäller praktiska frågor som faktiskt kan göra skillnad på liv och död. På riktigt.

Se om jag ställer stora krav på mitt liv!

  • en lägenhet med grannar som sköter sitt och inte lägger sig i om jag inte ber dem (helst ett boende utan några grannar alls, faktiskt)
  • möjligheten att plugga
  • en ekonomi att leva på, inte bara överleva
  • möjlighet att jobba (föreläsa) på mina egna premisser

Med vilken rätt tar samhället dessa önskemål ifrån mig? Enbart för att jag har en kronisk psykisk åkomma, lever på försörjningsstöd och är skuldsatt?

Så näh. Jag känner mig inte glad just nu. Jag är så fruktansvärt besviken – på samhället som är så jävla snålt och osamarbetsvilligt, men också på mig själv som hamnat i den här situationen. Jag har svårt att bestämma mig för huruvida jag får skylla mig själv eller om jag ska tycka synd om mig själv som var så sjuk att jag inte alls borde ha tagit stora beslut om mitt liv just då. Men mest besviken är jag på (tror jag iaf) på samhället som verkar tycka att det bara finns två lägen för såna som mig. Antingen i ett system där man behandlas som mindre bemedlad på alla sätt, sätts i vuxendagis för personer med andra typer av psykiska problem som inte överensstämmer med mina, får leva skuldsatta på försörjningsstöd till den dag jag dör och så vidare, eller så ska man jobba, lida för och i det för att bli av med stora delar av sin lön för att bli av med sina skulder men man orkar inte jobba så mycket för att man mår dåligt så där sitter man – och så vidare i all oändlighet. Hur man än vrider och vänder på det får man lida för att man har en psykisk sjukdom.

Inte ok, gott folk. Inte ok.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet