Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

För en vecka sen träffade jag min sedan efter nyår, nya kurator. Han som har ett så skumt sätt att arbeta att jag inte blir klok på karln. Den här gången var extra intressant. Jag minns inte exakt vad som sades hur, när, varför och så vidare, men vid något tillfälle sade han att han inte blir klok på om det finns någon röd tråd i det jag pratar om.

Efter det pratade vi lite om att jag inte tycker om KBT eller att det fungerar på mig, och sen vet jag inte riktigt hur vi kom in på det men han sade något om att jag intellektualiserar. Det var faktiskt en aha-upplevelse, för det stämmer nog till en åtminstone hyfsat stor del. Jag lägger locket på största delen av allt jag känner därför att det är för mycket att hantera för en bipolär hjärna. Det är delvis därför jag ägnar så mycket tid åt att titta på tv-serier – jag behöver inte tänka eller känna sådant som rör mig själv, utan kan koncentrera mig på att låta mitt undermedvetna vara ifred och ha så trevligt det går under tiden.

Det fick mig i alla fall att inse att jag nog faktiskt till stor del försöker undvika att känna så långt det går. Nu funkar det ju inte till 100% eftersom det hela tiden är ett eller annat som gör att jag reagerar på ett eller annat vis. Mina grannar till exempel. Men insikten var intressant och den innehöll dessutom tanken att vad fan – det är ju därför jag är där. Jag vill inte ha KBT eftersom jag inte tycker om den terapiformen, och jag har dessutom bett om samtalsterapi i någon form där jag kan bearbeta känslor och så, efter många långa år av diverse traumatiska upplevelser. Dessutom sade han att det jag säger i det rummet stannar där –  jag kan säga precis vad jag vill, det enda som inte godkänns är hot och fysiskt våld, typ. Jag vet ju att det är så, men det kändes ändå som en lättnad att han sade det rakt ut.

Alltså, känslan av att det på något sätt är ok att börja titta på allt det som ligger nedtryckt under det tjocka lager av fetvadd jag bäddat in mina känslor i, är… befriande!? Jag vet inte hur annars jag ska uttrycka mig. Det är läskigt som fan och det kommer säkerligen att vara sjukligt påfrestande – men förmodligen också bra på fler sätt än dåligt.

Det där med att intellektualisera är ju intressant. Jag är bra på att tänka. Jag tycker att det är roligt och givande, och jag har utvecklat ett speciellt sätt att tänka som grundar sig i mig som person såklart, men också mitt sätt att tänka omkring fotografi (både praktiskt och teoretiskt) samt konstvetenskaplig teori och metod samt lite annat smått och gott. Fast jag inser ju nu att det kanske är mer teoretiskt och dessutom att det är ett sätt att tänka som jag fastnat i för att jag trivs med det. Att tänka i banor som den här kuratorn frågar efter är för mig efter många års intellektuellt tankearbete, ganska främmande och kommer inte naturligt. Därför känns det utöver den förmodade och troliga jobbigheten i det hela, också som en utmaning. Kanske jag blir en bättre människa av det, och det vore onekligen tufft.

Vi hade en bokad tid idag och jag har ägnat hela veckan åt att gå runt och fundera på vad jag egentligen går runt med för sorts känslor. Jag kan inte säga att jag egentligen har lust att ta reda på det, men jag har bett om det här och nu när jag blivit påmind om det och hur man på något sätt gör, vill jag ändå utforska det. Därför blev jag jättesnopen i morse när de ringde från Affektiva för att säga att min kurator är sjuk idag. Det kommer ju flera dagar så det är ingen katastrof på det viset – men jag hade faktiskt sett fram emot att börja prata om mitt känsloliv idag, trots allt jag skrivit om hur jobbigt det kommer att bli. SÅ jävla snopen. Men jag kommer att träffa honom nästa fredag om inget avancerat händer – som att JAG blir sjuk till exempel.

Speaking of which; jag ringde och fick provsvaren på mitt senaste blodprov för Hypotyreos. Proverna såg bra ut, vilket innebär att jag inte har hypotyreos. Jag är i och för sig inte övertygad – jag skulle vilja ta ytterligare ett blodprov, faktiskt. Tanken på att behöva fortsätta gå runt och känna mig sjuk gör mig nämligen väldigt knäckt. Mitt normaltillstånd är extremt förändrat mot vad det är i normala fall och jag känner mig inte alls bekväm med det.

Sen måste jag också skvallra om det här med att porten står uppställd från morgon till kväll här i trappen. Förra sommaren skruvades dörrstoppen fast med en käck liten kedja, och togs bort när kärringarna slutade sitta ute. Nu är den fastskruvad igen – idag, såg jag. Det låter hur töntigt som helst att reagera på en sån sak, jag vet – men har man den historia jag har med de äckligaste, vidrigaste kärringarna jag någonsin träffat på i trappen, så är det inte ett dugg konstigt att man reagerar som jag gör.

Kontrast

Nåja. Nu ska jag sluta tänka på det här, kanske göra mig något att äta och därefter fortsätta vara en fruktansvärt tråkig matte och glo på ytterligare ett avsnitt i nån bra tv-serie (Bones just nu, faktiskt – är snart inne i säsong 6).

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet