Nu är det inte så jättemånga timmar kvar. Jag räknar ner – mer än vanligt, faktiskt. Vanligtvis brukar jag börja känna mig som min nya ålder redan i början av året, men den här gången dröjde känslan tills början av mars. Och nu är det snart dags. På fredag smäller det.
Jag är lite småstressad. Inte överdrivet mycket, men litegrand. Jag har nämligen tagit på mig projektet att storstäda mitt hem. Inte rensa/röja, utan skrubba. När jag gick över till e-cigg för ett par år sen sade jag att jag skulle skrubba köksluckorna i mitt kök – det gjorde jag aldrig. Men nu har jag gjort det. Jag har skrubbat alla dörrar och dörrposter. Jag har till och med torkat av väggarna i badrummet (kakel) för att få bort allt damm, alla skumma fläckar (jag har ett avlångt badrum så när jag sitter på dass och nyser – tja, well.. need I say anymore?) och så vidare. Jag har gjort rent halva diskbänken och kaklet bakom, resten ska jag göra i morgon eller fredag kväll.
Jag vill nämligen inte skämmas. Och jag tror nämligen att det är såhär, att hur många friska människor som än läser den här bloggen, eller någon annan, så kommer de aldrig att förstå hur en person kan låta bli att städa. De som kommer hit som själva lider av någon form av psykisk ohälsa, de fattar. Men som frisk tror jag inte att man gör det. Man kan läsa och förstå att en människa är energilös, passiv och initiativlös, men man förstår inte hur det känns eller hur det fungerar i praktiken. Och eftersom det kommer hit folk som inte varit här på många år, eller som inte varit här alls, vill jag gärna att det ska vara så städat som möjligt. Sen kommer jag att missa eller inte hinna saker – det både kan och får jag leva med.
Så det här med städningen är jag lite stressad över. Men jag är också stressad över – tänk om ingen kommer? Tänk om det blir som förra året när varenda kotte förutom en, var sjuk. Min födelsedag är den enda högtid som egentligen betyder något för mig, och för mig är den väldigt viktig. Jag behöver inte firas med pompa och ståt, det handlar inte om det. Det handlar om att känna sig ihågkommen, uppskattad och så vidare – av fler än min familj som by default bryr sig.
Dessutom är jag orolig över att ingen kommer att vilja sponsra min födelsedagspresent som jag önskar mig. Jag kan av uppenbara skäl inte spara själv, så jag önskar mig pengar till att tatuera mig. På eventsidan på Facebook har jag skrivit att man också kan köpa te om man inte tycker att jag ska tatuera mig – tänk om alla kommer med ett par, tre hekto löste! Det är i och för sig värt en hel del, det med – men det ger mig ingen tatuering.
Just för ögonblicket oroar jag mig också för att inte ha råd att köpa hem det jag tänkt bjuda på. Jag har cirka tvåhundra spänn och det ska räcka till någon form av tilltugg, och så kom jag på att jag kanske ska köpa cider – och plastglas. Och så skulle jag behöva köpa ny vaxduk till bordet i vardagsrummet, för den jag har är sönderklöst av två stycken klösglada små kattflickor.
Inte vet jag vad mina föräldrar tänker sig, heller. Jag pratade med dem förra veckan och de skulle fundera ut något. Har inte hört något, så jag har noll koll – bara det i sig gör mig lite stressad. Nu är ju just det lätt ordnat – jag ska ringa dem senare idag när jag sovit, och höra. Och då kommer jag också att få be om hjälp till att köpa allt det där tilltugget med mera. Jag har absolut ingen som helst aning hur de har tänkt fira mig – annat än att vi förmodligen ska gå ut och äta någonstans.
Trots all stress känns det ändå rätt bra. För första gången på länge har jag inte fläckiga dörrposter eller köksluckor med fingeravtryck runt handtagen. Det är ett antal personer som anmält att de kommer, så jag får lita på att de faktiskt gör det.
NU, dock, ska jag ta och äta lite och titta på ett avsnitt av Bones. Sen ska jag ta ut Ella en kortis, och sen ska jag gå och sova. Klockan är ungefär 05.20 – har jag nämnt att min dygnsrytm är lite smått förskjuten? 🙂