Förra veckan pratade jag med min husläkare om den här sjukligheten jag går runt med hela tiden – känslan av feber i hela kroppen, jag är sådär feberöm på huden, kläderna skaver, jag har feberont i kroppen, och så vidare.
Jag har ätit en 20-dagars penicillinkur, men det blev inte bättre. När jag har pratat med bland annat mitt boendestöd, men också vänner, så har vi pratat om att det skulle kunna vara binjurarna eller möjligen hypotyreos. Min husläkare är en bra sådan, och tyckte när vi pratade att det inte alls var dumt tänkt. Han beställde provtagning för att kolla det, och jag sade att jag troligen skulle åka ner i fredags. Det gjorde jag också – för att upptäcka att de hade lunchstängt just precis när jag var där. Det krånglade till saken, eftersom proverna måste tas inom viss tid efter att man vaknat. Plus att jag tänkt ta mina prover för Litium samtidigt. Tji fick jag.
Så planen var att jag skulle åka ner idag. Jag tog mina litium speciellt så att det skulle funka och passa med ungefär när jag behövde vara där för.. tja, allt med anpassning av tider och så.
Men jag kom inte iväg. Jag sov superlänge. Mitt boendestöd ringde som vanligt och vi pratade lite. När vi lagt på kom Ella och lade sig tätt bredvid mig på huvudkudden, så vi kunde ligga sked. Ska jag berätta hur extremt svårt det är att vakna till liv när ens hund lägger sig så? Herregud.
Men det innebär att jag ännu en gång måste gå och lägga mig i en tid så att jag iaf har en rimlig chans att komma upp i tid så att jag kommer iväg – och inte under deras lunch.
Den enda fördelen, som jag ser det, är att jag fortfarande har tid på mig att skriva ihop en lista på de symptom på hypotyreos jag har. Det är inte bara det här med feberkänslan – jag tittade igenom en lång lista över symptom som finns beskrivna här, och även om jag givetvis inte har alla så är det några saker jag känner igen. Jag har i alla fall tänkt mig att jag ska skriva ihop en sån lista och lämna till min husläkare när jag är där. Känns som att det kanske kan underlätta, oavsett om det är hypotyreos eller ej. Fast jag måste erkänna att jag är böjd att tro det – kanske mest för att det i så fall är möjligt att medicinera och må bättre.
Men Herr Ågren, han har en tendens att visa sitt fula tryne tamejfan jämt och ständigt. Nu sitter jag och oggar över att jag inte kom iväg idag, och att jag inte vill ge mig av två gånger i morgon (ska till Kvinnokliniken, äntligen!) – vilket innebär att det kommer att ta ännu en dag. På onsdag måste jag försöka komma upp så att jag kommer ner och är där till ett, för klockan två kommer mitt boendestöd och de stänger labbet vid tre. Och jag vill verkligen inte vänta till torsdag. Och för var dag som går innebär det ytterligare en dag jag måste gå runt och må crap i kroppen. Jag är så jävla trött på det så det går liksom inte att förklara i ord.
Det här är för övrigt ett av de där tillfällena där jag försöker att hålla mig contained – en liten not för dig som läste det här blogginlägget. 🙂