Man kan vara hur medveten man vill om att någonting är fel. Jag tror att jag visste det rätt tidigt i mitt liv. Men så finns ju det där med andras förväntningar på en, sättet man ser att andra människor fungerar, reagerar och agerar på.
Man lär sig ju att man ska vara på ett visst sätt. Hela tiden finns omgivningens förväntningar på att man ska fungera som alla andra. Reagera och agera sådär som de flesta gör. För mig var det så att när jag började fatta att jag inte reagerade och agerade som min närmaste omgivning förväntade sig, blev jag tvungen att bygga ett skal inom vilket jag på något sätt kunde kontrollera mina reaktioner och handlingar. Ett skal som bestod av just de här förväntningarna, så att jag visste hur långt jag kunde gå i mitt sätt att inte fungera som alla andra. Jag hör själv hur flummigt det låter, men det är ungefär så jag tänker om saken. Mitt begrepp när jag tänker på det och när jag ska försöka förklara för andra är contain.
Ett annat begrepp jag använder är rigid. Det är dock inte jag som är rigid, utan det är omvärldens fyrkantiga bild av hur man ska fungera och vara som människa. Det här är något som har gjort att jag tvingat mig själv att bli väldigt rörlig. Förstår du hur jag menar när jag säger så? I många, långa år har jag slagit mig blodig mot den här rigida föreställningen om människo-skap, och till slut blev jag tvungen att göra mitt sinne och mitt sätt att fungera, rörligt så att jag kunde röra mig runtomkring den här rigida världsbilden, i stället för tvärtom.
De här två begreppen använder jag om det som var jag innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom. Det är så svårt att förklara för en icke-bipolär person hur otroligt svårt det är att bete sig “normalt” och fungera i samhället när man är så annorlunda i grunden. För mig har det varit sjukt viktigt att hålla mig just contained, så att jag har kunnat ha en fasad som säger att allt är som vanligt och ok. Självkontrollen är brutal, kan jag säga.
Och där har vi den absurda skillnaden på att vara obekräftad och att vara bekräftad. När man får en diagnos är det en bekräftelse på att man inte är dum i huvudet – inte på något som helst sätt, faktiskt. Man är inte dum för att man känner att något är fel, man är inte dum för att man har en diagnos, man är inte dum för att man funkar annorlunda än andra. Det man kan göra och vad som skedde automatiskt för mig, var att jag kunde slappna av. Jag kunde släppa min självkontroll och låta alla de här sakerna som inte fungerade som de skulle, ta plats.
Problemet med det är att man helt plötsligt blir mycket sämre i sin sjukdom. I alla fall upplevde och upplever jag det så. När någon annan bekräftar att man har en sjukdom behöver man inte längre gömma varken sig själv eller det som man nu upptäcker inte är dumhet eller att man själv är/gör fel. I stället kan man slappna av och tillåta sig att faktiskt vara sjuk i stället för att stänga allt inne och låtsas som att ens känslor har snuva i stället för cancer, typ.
Det finns väldigt mycket man kan säga om det här. Jag vill säga en sak till om det här med contained och självkontroll – till dess fördel, faktiskt. Jag föredrar självkontroll och att vara contained framför kaos och anarki, any day. Kaos och anarki äger inga positiva sidor i min värld – det gör att man blir konturlös och fel sorts gränslös. Jag vet inte hur du funkar, men jag mår bäst av att ha ramar inom vilka jag är, fungerar och så vidare. Det är som att ha en anställning utan arbetsuppgifter – gör vad du vill! Jaha – vad fan gör man då? Ungefär så känner jag om att inte ha ett yttre ramverk som ger form och stadga åt den man är.
Det enda som skiljer folk åt är hur man som vuxen väljer att det här ramverket ska se ut.
Alla är olika och det är helt ok.