Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Dock inte destruktiv sådär som man kanske tänker sig. Jag skadar mig inte med något vasst eller så. Jag super inte okontrollerat. Jag sexmissbrukar inte okontrollerat. Inget sånt. Men det finns andra sätt att vara destruktiv på.

Mitt nyårslöfte var att min hälsa skulle gå före precis allt annat det här året. I begreppet hälsa kan man ju inbegripa precis vad fan som helst, men för min del betyder det främst följande;

  • Mat/vikt. Jag började äta enligt LCHF under Power Meet förra året (första helgen i juli för den som inte har koll). Det är det enda sätt som fungerar för mig när det gäller att äta hyfsat vettigt, inte ha ett sockersug och så vidare.
  • Min fysiska hälsa. Förra året ägnade jag cirka nio månader åt att gå runt med en inflammation i kroppen. Det tar både på kroppen och psyket. Plus lite annat smått och gott som gäller min fysiska hälsa.
  • Skallen. Bipolariteten. Allt som har med det att göra. Mediciner, attityd till mig själv, allt annat, och så vidare.

Jag vet inte riktigt vad det är som har hänt. Om det är det faktum att min morbror dog där innan jul och allt som det har dragit upp, eller om det kanske beror på att min p-stav inte fungerar så att jag har pms stup i kvarten, eller om mina tankar och känslor om mitt eget liv, min egen förmåga och de framför allt ekonomiska framtidsutsikter jag har, är vad som stör… Jag vet inte, men oavsett vad det är som gör att jag tappar fokus, energi, lust, ork och så vidare, så får det mig att känna att ingenting spelar någon roll just nu.

taggtrad

Så på vilket sätt är jag destruktiv, då?

Med ett livslångt sockermissbruk i bakfickan kan jag säga att jag efter drygt sex månader utan socker, har åkt dit på semlor. Jag älskar semlor. Mitt mål var att baka LCHF-semlor – och det gjorde jag ett par gånger. Men då ska man göra egen mandelmassa med stavmixer. Jag får för mig att göra sånt där rätt sent, och äckelpottan som bor rakt under mig skulle förmodligen få spader om jag ställde mig och gjorde mandelmassa klockan halv elva. Så jag köpte första gången dagen innan min morbror begravdes. Därefter har det bara gått utför.

Sen har jag dessutom vid fyra tillfällen (senast idag) köpt och rökt tobak. Det är drygt två år sen jag gick från att vara storrökare till att röka e-cigg. Det funkar fantastiskt bra och jag har inte haft behov av tobak alls. Har rökt nån cigg sådär ibland, men jag har varit och är supernöjd med e-cigg. Men nu helt plötsligt känner jag behov av att röka tobak. Och det trots att jag märker nackdelarna väldigt fort – att det blir trögare att andas, flåsigare att gå med hunden och så vidare. För att inte tala om att det luktar rök inne, förstås.

De här sakerna kan man säkert tycka är jättefåniga, men de påverkar min hälsa till det sämre. Och det retar mig att jag inte gör något åt det – men känslan jag har i bröstkorgen är inte av den sorten att jag har lust att engagera mig. Av någon anledning jag inte kan placera riktigt, känner jag att jag vill vara destruktiv. Jag kan inte bli hur destruktiv som helst för då skiter sig allt… men sådär lite lagom verkar uppenbarligen vara en god idé just nu.

När jag tänker närmare på saken så inser jag att det nog faktiskt har att göra med hur mitt liv ser ut, att omständigheterna verkligen suger råfet fiskkuk och överläppssvett. Bara en sån grej som att om det blir någon form av arv efter min morbror, så kommer jag inte att se skymten av de pengarna. De kommer att gå raka vägen till kronofogden. Och om jag inte skulle vara skuldsatt, skulle socialen säga att jag ska leva för de pengarna under si och så lång tid (på normen så länge arvet skulle räcka). Ni vet, det känns som att jag inte förtjänar att ha det bättre än jag har det. Jag förtjänar inte att köpa mig en ny soffa eller ett par större klösträd till katterna. Jag förtjänar inte att fortsätta förnya min klädgarderob. Jag förtjänar inte att kunna ha ett gammalt, fint klappbord eller för den delen en ny dator och mobiltelefon. Och jag förtjänar uppenbarligen inte att flytta till ett ställe där jag inte känner mig övervakad, bevakad, skvallrad och ljugen om. Fast jag inser att det nog också faktiskt är pms som spökar.

Så jag antar att jag, för att kunna leva med det, måste bedöva både tankar och känslor så att jag inte går under.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet