Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det här är en sida hos mig själv jag inte riktigt uppskattar. En sida som lätt provoceras och retar sig på somligas attityd till exempelvis budskap som nedan.

A negative mind will never give you a positive life

Jag tror inte att någon tänker att de ska provocera mera när de delar den här typen av bilder. Det är inte därför man delar dem. Man delar dem därför att de bekräftar något som till och med jag anser är någon form av sanning. Har man en positiv inställning till livet är det lättare att skapa sitt liv utifrån den. Har man en negativ inställning till livet blir det på något vis automatiskt så att man tolkar världen och livet genom sina negativa glasögon. Hyfsat enkel matematik.

varför provoceras jag av den här typen av budskap? Varför tycker jag att det är så sjukt arrogant av folk att dela sånt här utan någon som helst tanke på att det faktiskt finns människor som kanske egentligen är positiva, men på grund av sjukdom (till exempel bipolär sådan, skador eller annat, inte klarar av att upprätthålla den här positiva inställningen!? Varför känner jag att jag nästan blir lite kränkt, sådär som så många andra blir av mer eller mindre fåniga anledningar numer?

En ganska stor anledning, vilket är lite mindre smickrande för mig själv, är avundsjuka. Jag vet ju att det fungerar såhär, för de flesta andra, men inte för mig. I alla fall inte hela tiden, eftersom jag by bipolar default inte är stabil nog att upprätthålla det state of mind som krävs för att det ska fungera. För att det ska fungera krävs såna absurda mängder energi och tankearbete för mig, det tar ungefär en biljard gånger längre tid än för en frisk person och jag kommer att (har redan) drabbas av betydligt fler bakslag och misslyckanden än en normalt funtad person.

rosor

Jag känner mig på många sätt löjlig som reagerar såhär. Jag inser ju att den här typen av budskap inte riktar sig till mig. Jag förstår också att det inte är särskilt troligt att den som delar den här typen av bilder är ute för att provocera eller såra någon. Det som däremot framstår med tydlighet är vilken okunskap det finns. Eller åtminstone… hur ska jag uttrycka mig? Det verkar inte finnas i gemene mans tankevärld att det finns folk som fungerar annorlunda. Okunskap, helt enkelt. Och det, kan jag tycka, är deras förlust snarare än min, även om jag irriterar mig på den när den manifesterar sig på det här viset.

Jag är tack och lov i en än så länge ganska kort period där jag klarar av att tänka aningens mer positivt och målinriktat än vanligt, så jag ställer mig själv frågan hur stor rätt jag har att störa mig på den här typen av budskap som delas till höger och vänster på framför allt Facebook där jag hänger mest. Och jag tänker att det är jag själv som får ta ansvar för hur provocerad och irriterad jag blir. För att inte tala om att om jag vill se förändring, är det kanske dags att börja idka lite mer informationsspridning om hur folks hjärnor kan fungera olika.

För seriöst; vem orkar gå runt och känna sig provocerad, irriterad och kränkt hela dagen lång? Som en person förärad med bipolär sjukdom känner jag att jag är alldeles för upptagen med mig själv. Men jag tillåter mig små utbrott då och då, bara för att jag kan. Och vill, uppenbarligen. Men för min egen sinnesro tror jag att jag tänker fortsätta ägna mig åt mig själv. Det är lugnast så.

Arkiv
Translate