Igår åkte jag och Ella till Stockholm. Jag för att gå på min morbrors begravning som jag planerat så gott det går, när man bor på avstånd. Ella för att hänga med en bekant till mig medan jag var upptagen. Jag är så jävla glad att hon kunde följa med, så att jag slapp oroa mig över henne, hur lång tid jag var borta och så vidare.
Det var en mycket skum och märklig dag. På vissa sätt känner jag mig hyfsat nöjd, på andra sätt är jag fruktansvärt missnöjd. Jag är glad att begravningen är över. Det tar tid och energi att planera och gå och vänta på att den blir av. Med utgångspunkt från det material vi hade att utgå från, var begravningen ok. Det var gulligt i kapellet. Det blev en bättre färg på bårtäcket än gul – skiftade från en mörkare blå till turkosblå. Alla blommor var fina. Men ljudkvaliteten var fullständigt bedrövlig, musiken lät inte alls vare sig bra eller som den skulle.
Begravningsförrättaren hade inte haft mycket material att utgå från när det gällde det hon skulle säga – det var mest ett rabblande av min morbrors CV, i princip. Det var ganska mycket folk och alla var kollegor eller hade på andra sätt yrkesrelationer till min morbror, så ur det perspektivet var det väl detsamma. Men jag tyckte det kändes tråkigt att det inte fanns något mer. Och ännu tråkigare känns det att jag själv inte hade något att bidra med. Men i vilket fall; begravningsförrättaren kändes överlag lite… hur ska jag säga. Jag tror att det finns andra saker hon är bättre på än att prata inför folk oavsett omständigheter.
Minnesstunden hölls på ett värdshus som inte låg långt därifrån. Vi hade fått två rum, men det var trångt, varmt, rörigt och stökigt när det gäller ljud. Fikat var gott och personalen gjorde så gott de kunde, men de hade även ett annat sällskap samtidigt som oss.
Med utgångspunkt från det jag haft att tillgå har jag inget val annat än att känna mig hyfsat nöjd. Och hela situationen är väldigt komplex, eftersom min morbrors kollegor och andra människor han jobbat med, med stor sannolikhet känner att de har större rätt till honom än vad jag har. Och jag kan förstå det. Men det innebär inte att jag på något som helst vis tycker att de har rätt. Och nu kommer vi till det jag är riktigt jävla irriterad, upprörd och besviken på.
Efter begravningen är det ingen som tar mig i hand och beklagar sorgen. Visst, jag har inte känt min morbror, men det spelar ingen roll – jag tycker att man gör det ändå. Nej, i stället gick i princip varenda kotte till hans kollega och nära vän och beklagade hennes sorg. I min värld är det här så jävla respektlöst att hälften vore nog. Det var inte en enda kotte som ens tittade åt mitt håll. Jag vill på intet sätt förminska eller förringa någon annans sorg, men av människor som jobbar på ett sånt här ställe hade jag förväntat mig lite hyfs, vett och fason, faktiskt.
Under minnesstunden pratade chefen för hela arbetsplatsen. I slutet av sitt tal ger han uttryck för lite extra sympati för den här kollegan/vännen till min morbror, eftersom hon inte bara sörjer honom som kollega utan också som nära vän. Även här försvinner min existens fullständigt. Återigen förstår jag varför det blir klubben för inbördes beundran, men jag känner att jag var extremt överflödig och att arbetsplatsen hade klarat sig alldeles utmärkt utan mig.
Det är flera såna här småsaker som gör att jag blir oerhört irriterad, besviken och jävligt sur och grinig. Av många olika skäl. Bland annat därför att det gör mig väldigt ledsen att jag inte haft någon kontakt med min morbror. Han var nog varken bättre eller sämre än någon annan människa, men det hade varit roligt att ha en morbror. Och jag kan uppleva en viss avundsjuka på att så många människor jag inte känner, har haft en närmare relation till honom än jag haft någonsin.
Sen drar jag vissa slutsatser av det här också. Till exempel att jag inte har lust att vara så ensam som jag tror att min morbror har varit (privat, alltså). Därför kommer mina syskon att få leva med att jag hör av mig lite då och då. Jag vill inte att de, den dag jag dör, ska stå där på samma vis som jag/vi gör nu.
Jag kommer inte att gå runt och ogga över det här i tid och all evighet. Men jag kommer att ägna några dagar åt att vara sur och grinig. Jag tycker inte om att känna mig överkörd eller förbisedd, oavsett hur häftig arbetsplatsen eller människorna som jobbar på den är. Men jag är väldigt, väldigt glad att begravningen är över nu. Jag är helt jävla slut och det kommer att ta tid att återhämta mig, bara efter all spänning.