Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har inte tidigare reflekterat över att det kan finnas olika avgrunder. Men det gör det, tamejtusan. Just nu står jag på randen vid den avgrund som innehåller allting som har med min mamma att göra och allt som relaterar till henne. Jag står på randen till denna avgrund och tittar ner och funderar över om jag har lust att hoppa ner i just den här.

Och näh, jag har faktiskt ingen lust med det. Det skulle inte vara ett dugg svårt, dock, om jag hade lust. Men – been there, done that, längtar inte tillbaka. Dessutom är det många år sen min mamma dog. Det är länge sen jag kände mig färdig med hela den delen, hur otroligt och osannolikt det än må låta. Hon har inte längre någon inverkan eller påverkan på mitt liv såsom hon hade när hon levde, och under flera år efter sin död. Däremot skulle jag, om jag tillät mig, kunna grotta ner mig i hur tragisk hela situationen med och omkring min mamma var, hur tragiskt det var för och med både min morbror och mormor (undrar om morfar verkligen var den stora boven i alltihopa, eller om det var ett sammelsurium av bovar, orsak och verkan osv) och i slutänden även för mina syskon.

waterdrop

Jag har mailat lite fram och tillbaka med en av mina systrar i några dagar, och idag fick jag mail från den andra. Under de här dagarna vi haft kontakt har jag känt mig fruktansvärt trasig. Sådär snudd på löjligt-trasig, alltså. Men vid något tillfälle började jag fundera över vad det är som gör att jag känner mig så trasig, och jag insåg att det faktiskt inte är mamma. Hon är en del i min trasighet, ja, visst är det så. Men hon är inte den enda orsaken. Det finns många, många anledningar till att jag är den jag är idag. Mamma är bara en del – tack och lov, kan man säga. Tror jag. Sen finns det ju mycket som är störigt överlag; jag märker när jag tänker tillbaka på den jag var för femton år sen när mamma dog, att jag faktiskt har gått sönder en del. För några år sen använde jag metaforen att ha ett hölje av glas omkring mig, som sedan splittrats. Jag pratade i termer om att plåstra ihop där det är som mest akut, bara för att det senaste plåstret jag satt dit skulle lossna. Idag är jag i princip ihoptejpad igen, även om det kanske tar ett tag till att bli helt hel – om jag någonsin blir det.

Det är typ igår och idag som jag börjat tänka att jag kanske inte behöver vara trasigare än jag har lust. Inte när det gäller det här. Skör är jag, såtillvida att jag har starka behov av att skydda mig själv från starka känsloupplevelser. Men det handlar mer om, tror jag, att jag behöver hålla mig så stabil det går. Det är de där jävla tvära, äckliga kasten fram och tillbaka jag inte riktigt klarar av. Det är så jävla jobbigt. Men det är ju bipolariteten som pratar, mer än något annat.

Oavsett vilket så ska det bli grymt skönt när begravningen är över och jag kan åka hem igen. Den är i morgon, och hela dagen har gått åt till att vänta, typ. Jag har packat väskan med kläder och skor jag ska ha på mig. Jag har kollat batteriet i kameran och stoppar i minneskortet. Ska ställa ut den i hallen också. I kväll ska jag duscha och tvätta håret, så jag slipper det i morgon. Sen är det liksom bara att rulla tummar och se dum ut som gäller, tills det är dags att sova och sen vakna och ge sig av. Ella ska hänga med en kompis till mig medan jag är på begravningen. Jag måste säga att jag är så jävla glad att hon kommer att finnas där när jag är färdig. Hon är ingen empatisk hund, såsom man tänker sig (hon tycker inte om när jag gråter), men hon är min Ella och det gör fysiskt ont att vara ifrån henne.

Det… hela grejen med min döde morbror är så extremt märklig. Jag tror jag skrev det igår, och jag skriver det igen. Shit, vad märkligt det är. Även om mamma och allt som har med henne att göra inte är den enda bidragande orsaken till min bipolaritet och så vidare, så drar min morbrors död ändå upp tankar om hur, när, vart, varför.., för att inte tala om någon slags överbeskyddande känsla jag får inför honom. Vi kommer från samma gener, samma (på ett ungefär) sociala arv, vi har lärt oss i princip samma sätt att vara och hantera saker, enbart beroende på att vi kommer från samma familj. Det spelar ingen roll att jag egentligen aldrig känt honom. Arvet vi bär är för stort och tungt för att ignoreras. Det binder oss samman hårdare än några vänskaps- och/eller andra släktband kan göra. Och bara det är märkligt, i sin tur. För att inte tala om insikten att om jag känner på det sättet inför min morbror som jag träffat en gång på trettio år eller så, så torde ju rimligen samma fenomen gälla när det gäller mina syskon.

rosor

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet