Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Åtminstone tror jag det. Vad annat kan det vara? På torsdag är begravningen för min morbror som gick och dog på självaste Lucia. Hans kollegor har gått in och lagt till saker och fixat och donat, sådär i största allmänhet, på ett sätt som jag finner väldigt inkräktande.

Vi kan väl säga såhär, för att vara milda och snälla i uttrycket – jag är inte nöjd. Faktiskt är jag inte det minsta nöjd. Jag har ganska nyss mailat begravningsbyrån och upplyst om att ifall de här personerna återkommer med fler saker de vill lägga till eller göra, vill jag att han hör av sig till mig först.

Situationen är klurig – det är jag den första att medge. Jag har träffat min morbror en gång på cirka trettio år. Jag kände honom inte. Hans kollegor har känt honom betydligt bättre i många, många år. Jag förstår om de anser sig ha någon slags rätt till honom och hela alltihopa runtomkring. Problemet är att jag anser – med viss rätt, dessutom, att jag har den främsta rätten. Jag har insett att jag har någon slags beskyddande känsla över min morbror, enbart med utgångspunkt i vårt gemensamma genetiska arv. Jag tänker förstås på hela den familj han kommer ifrån; mormor, morfar och mamma. Det ger ett både genetiskt och socialt arv som heter duga, och är inget att leka med. Ur det perspektivet känner jag att jag står min morbror så otroligt nära – och så kommer hans kollegor och låtsas att de har koll på vem han är.

Det är verkligen ingen tävling. Det är inte så jag menar. Men genom sig själv känner man andra, och av det jag vet om min morbror så kan jag verkligen förstå, respektera och på många sätt också relatera till de val han gjort. Min mamma slängde ut honom ur familjen och han valde att fortsätta stå utanför. Den enda jag tror att han hållit någon sorts kontakt med, är mig. När jag var tonåring fick jag vid ett par tillfällen stora lådor med böcker och vinylskivor från honom, så han tänkte ju på mig.

Jag vet inte riktigt varför jag irriterar mig så på att hans arbetsplats och kollegor går in och tar sån plats. Men i min värld inkräktar de på mitt territorium, hur bra de än känt min morbror i jämförelse med mig. En insikt jag fått de senaste dagarna, bara, är att det finns ingen som kan förstå en när man haft en sån uppväxt som jag och mina syskon, eller för den delen, min mamma och morbror, än just de som genomlevt samma elände. Jag har inte haft kontakt med mina syskon på många år, men ändå, nu när jag mailat lite med min äldsta lillasyster, så vet jag att hon vet precis exakt hur och varför jag är som jag är, därför att vi har samma ursprung. Det är svårt att förklara – men man behöver inte förklara sig. Hon vet. Och oavsett hur det är eller har varit, så är det – märker jag, en väldigt tacksam känsla.

Jag kan ju inte sörja min morbror som person eftersom jag inte känt honom. Men jag märker, nu när han är död, att jag någonstans sörjer den morbror jag kunde ha haft. Jag klandrar honom inte för att ha hållit sig borta i alla år – det skulle jag också ha gjort om jag var han. Jag tror att det skulle ha varit otroligt trevligt att ha en morbror i mitt liv.

Så jag saknar honom för den han kunde ha varit i mitt liv. Och för att jag aldrig kom mig för att kontakta honom.

Jag antar att jag får försöka tänka att hans arbetsplats och kollegor gör det de gör i all välmening, inte för att jag ska bli irriterad, sur och grinig. Men jag har oerhört svårt att låta bli, skall erkännas.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet