Och jag ställer det som en fråga, eftersom det nu ska börjas om med någon slags utredningssamtal för att ta reda på huruvida jag är sjuk nog att behöva samtalsterapi.
Ni vet, pygmépsykologen som jag träffade ett antal gånger förra sommaren och in på hösten – han slutade ju. I samband med det togs jag upp på någon behandlingskonferens för att se om jag bedömdes vara värdig att få träffa en kurator. Jag fick ett brev hem där det stod att jag skulle kallas inom två månader. För några veckor sen mailade jag upp, eftersom det gått över två månader. Och igår var det äntligen dags att träffa denna kurator.
Och vilken grej. Han hade ett förhållningssätt och sätt att arbeta som jag inte träffat på hos någon jag gått och pratat med, någonsin tidigare. När vi kom in på hans rum var han helt tyst. Jag med. Efter ett tag undrade han om vi skulle presentera oss. Jag vet inte riktigt hur allting hände, men det slutade med att jag börjat prata och berätta lite diverse olika saker. Han sade inte så jättemycket, men det han sade var… otroligt intressant. Vid något tillfälle när jag berättade något om mamma (min biologiska) undrade han varför jag säger biologisk mamma om henne, så jag förklarade. Vid ett annat tillfälle, fortfarande om henne, tyckte han att jag lät så oerhört besviken – och det hade han rätt i.
Och det där hände liksom flera gånger. Han fick mig att börja prata, avbröt och yttrade kommentarer som fick mig att vilja stirra med hakan i backen, typ. Jag har aldrig någonsin träffat en person som i sin yrkesroll fått mig att tänka efter på samma sätt som den här snubben. Det är väldigt skickligt jobbat, för jag är väldigt duktig på att tänka och att tänka i många olika spår och banor – samtidigt.
Så just nu känns det himla kul att förhoppningsvis ha en vad jag i just det här specifika fallet, föredrar att kalla det, helt spritt sproilans ny samtalspartner. Det kommer att bli samtalsterapi, misstänker jag, men i den här typen av samtal känns det inte som att jag blir utsatt för någon slags terapi, utan som att jag avkrävs mental ansträngning. Det är svårt att beskriva känslan, men det är lite som att återvända till studier när man umgåtts med alldeles för många idioter under alltför lång tid.
Det är iaf otroligt intressant och jag hoppas verkligen att de inledande samtalen ger resultat såtillvida att jag bedöms ha behov av samtal framöver. Har man en samtalspartner som denna (om han fortsätter jobba på det här sättet) så kommer det att bli grymt jävla intressant.