Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Idag var jag för tredje gången på Mälardalens högskola och föreläste för blivande sjuksköterskor om livet med bipolär sjukdom.

Som tidigare var det en trevlig upplevelse. Nytt för idag var att jag äntligen kommit mig för att få färdigt en powerpointpresentation som jag tänkt att jag ska göra i evigheters evighet, men som så många andra projekt nuförtiden har det blivit liggande, oavslutat. Men idag var det färdigt och jag använde det. Till min stora förvåning tyckte jag faktiskt att det underlättare oerhört att ha det. Tidigare har jag använt handskrivna anteckningar som underlag, men inget material att faktiskt visa. Det här var helt amazing.

Fast det som var mest intressant var efteråt, när jag var färdig. Det gick fortare att prata än jag trodde – när jag tittade igenom bildspelet igår satt jag och tänkte att ja, shit, jag får nog hasta igenom vissa saker… Men det behövde jag inte, för det gick rätt fort. Och med den insikten kom funderingar på vad för mer saker som kan vara intressanta att ta upp med blivande sjuksköterskor.

Så nästa gång, som det känns just nu, kommer jag att prata om a) hur bipolär sjukdom är funtad – symptom för båda tillstånden och hur dessa kan yttra sig, b) saker jag provoceras av (läs tidigare inlägg om det och addera en massa andra konstiga kommentarer), c) sådant som kan inträffa när man möter personer med bipolär sjukdom i vården (avbokade tider osv.), saker att tänka på i bemötande osv – och säkert kommer jag att komma på en d), e), f), g), h) och i) också när jag ändå håller på. 😀

Bortsett från besöket på högskolan, så är det mesta hyfsat ok. Jag säger hyfsat, för helt ok är det inte. Av lite olika skäl, men framför allt därför att jag håller på och slåss med mina sovrutiner. Min dygnsrytm är kraftigt förskjuten och hur jag än bär mig åt lyckas jag inte vända den mer “rätt”. Mitt boendestöd och en nära vän till mig tycker att det inte gör något att ha en förvriden dygnsrytm – och näh, I guess…

Men det är störigt därför att man begränsas rätt kraftigt till när man till exempel kan boka in tider – på eftermiddagarna. En tidig morgontid innebär att jag får sitta uppe en hel natt för att vara säker på att komma dit i tid. Nu har jag under loppet av bara någon vecka ansträngt mig för att sitta vaken ett helt dygn (tja, 36h blir det om man ska vara petig), men jag fixar i praktiken bara runt 20 timmar innan jag behöver sova. Men det blir på tok för lite sömn för 36h oavsett vilket. Allt blir jättekonstigt, jag blir jättekonstig i skallen…

Att ha förskjuten dygnsrytm är betydligt bättre än att försöka vända runt den igen. Faktiskt. Då blir jag iaf inte fullt så dum i huvudet.

fall

Arkiv
Translate