Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag är på dåligt humör. Jag har pms, nämligen. Igen. Trots hormonkuren jag åt innan jul. Dessutom ska Ella till att löpa inom en, tror jag, hyfsat snar framtid. Kanske två veckor – kanske tre. Jag vet inte. Hyfsat snart, i alla fall.

Så vi har en tik som är jättemammig och helst vill vara fastklistrad på mig och bli klappad hela tiden. Hon är sjukt okoncentrerad och splittrad. Våra promenader är inte trevliga eller bekväma på en fläck, för hon lyssnar inte, hon ska lukta överallt, och beter sig bara allmänt drygt. Själv har jag inget tålamod överhuvudtaget och är mest irriterad, sur och jävligt grinig. Det är synd om henne, men lika lite som hon kan göra något åt att hon beter sig som en mupp i kvadrat, kan jag göra något åt min irritation och grinighet.

Natten till idag har jag sovit en hel rad timmar. Nämligen så var jag vaken i över ett dygn, när det dök upp en totalt okänd katt i mitt trapphus i söndags. Jag skulle ut med Ella (på en av de där trevliga promenaderna) och där, i trapphuset, precis en halvtrapp nedanför mig, där var den. Min första reaktion var att bli asförbannad – vilket jävla as har släppt in katten utan att ha en plan? Sen lade sig dock min ilska, och allt eftersom blev jag mer och mer blödig. Jag ställde ut lite mat och vatten åt den, klappade lite på den och så vidare. Tog några bilder och lade ut på Facebook. Och igår förmiddag när bilderna på Facebook inte gett någon respons, ringde jag polisen. De i sin tur ringde det lokala katthemmet, så de kom och hämtade henne (som det visade sig vara).

Så medan jag å ena sidan är så otroligt, otroligt tacksam över att den lilla kissen fick hjälp, känns det ändå jävligt trist att jag själv inte kunde hjälpa henne mer. Men med två katter och dessutom min galna hund som älskar att springa efter katter (även mina) så fort hon kan, helst vara hårdhänt med dem och så vidare, kändes det inte helt schysst att ta in en okänd katt man inte vet hur van den är vid hundar.

Och efter en natts sömn – jag lade mig sjukt jävla tidigt igår kväll, så är jag dessutom på dåligt humör för att jag sovit så länge. Det finns verkligen ingenting so är bra just nu. Och det är såååååå jävla jobbigt.

Och eftersom jag är så sur och grinig har jag ingen lust att till exempel påbörja ett nytt sömnadsprojekt. Jag har tyg att sy av, men när jag är på det här humöret behövs det inte mycket för att något ska gå fel – och då blir jag vansinnig.

Så jag får väl sitta här och rulla tummar, antar jag. Kanske titta på nån tv-serie för att låta bli att vara aktivt sur och grinig mer än nödvändigt.

Till min stora glädje har jag i alla fall ringt Kvinnokliniken (igår, när jag ändå var vaken astidigt eftersom jag inte sovit) om det här med pms, så nu har jag en tid bokad nästa vecka hos en läkare där, om att byta min p-stav till hormonspiral.

Bortsett från allt detta, ska jag passa på att skvallra lite om mitt LCHF-ätande. Det går bra, eftersom det handlar om att äta och ingen hjärnkirurgi. Sen början av juli förra året (2015 alltså) har jag tappat ungefär 3 handsbredder (cirka 30cm) runt midjan, vilket jag känner mig hyfsat nöjd med. Jag har visserligen önskat att det skulle gå fortare, men det är ingen pulverdiet som ger blixtsnabbt resultat, utan en livsstilsförändring, ändå.

Dock finns det folk i min direkta närhet som uppvisat tecken på stor besvikelse för att jag “borde ha gått ner mer på den tiden” och för att “det syns inte att du har gått ner”. Jag skulle kunna skriva en avhandling om vad jag både tycker och känner om detta, men ska göra mitt bästa för att låta bli. Det jag tänker säga är att jag tycker att det är okunnigt, känslokallt, arrogant, oförskämt, ohyfsat och ohövligt, att kläcka ur sig den typen av kommentarer.

Syns det mycket än? Njaej, det beror på hur man menar. Jag har inte gått från klotrund till att se ut som Angelina Jolie, och det kommer inte heller att hända. Det finns att ta av på min kropp, och det får hellre ta lite tid med en metod som fungerar (LCHF), än att det går superfort med en metod jag inte kommer att kunna hålla (Gastric bypass med det sättet att äta). Och vare sig det syns jättemycket eller ej, så har jag fortfarande tappat ca 30cm runt midjan. Jag måste ha någon form av bälte till mina gamla byxor, annars åker de ner innan jag ens tagit på mig dem.

Nu när jag fått gnälla en stund känns det faktiskt nån tusendels millimeter bättre. Inte bra. Men aningens, aningens mindre irritabelt, surt och grinigt.

Bloggande är bra till mycket.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet